Julaftonslöpning

Juldagen. Äntligen rullar julen förbi. Har på senare år inte direkt varit ett stort fan av julafton. Så mycket måsten. Så mycket pengar. Så mycket att göra.
Ett av alla måsten. Vilket i och för sig tillhör ett trevlig måste. Är julaftonslöpningen. Det är en tradition. I säkert många löpares hus. Den behöver inte vara lång. Den behöver inte vara hård. Men den ska fan i mig göras.

I år var jag lite orolig att den inte skulle bli av. Har varit lite risig till och från. testat att springa men känslan har blivit sämre dagen efter.

Till slut chansade jag och drog iväg på julaftonens morgon. 10km längs snöklädda och isiga gator. Ingen toppenkänsla direkt. Men 10km är alltid 10km. Och julafton är alltid julafton.

Räknade med att få tillbaka den där risigkänslan dagen efter. Men vaknade i morse, visserligen extremt trött, men ändå med en bra känsla i kroppen. Så även idag blev det en morgonjogg längs de snöklädda och isiga gatorna. Idag dessutom med snö i luften. 12km blev det och trots lätt ömmande hälsena så känns det positivt för resten av ledigheten.

För irriterade hälsenor. Det är något jag sprungit med till och från i snart 20 år. Inget konstigt. Men ändå irriterande. God jul.

Vi hörs snart

Det är lite komisk när jag avslutade senaste inlägget med återkommer snart. Det blev inte snart. Det blev jävligt länge. Närmare fem år. Mycket har hänt sedan dess. Barn har fötts. Föräldrar har gått bort. Vader har gått sönder. Knän har opererats. Och jag har bytt arbetsuppgifter. Annars är allting precis som tidigare.
Nu är det här. Vad jag vill minnas. Inget ställe där man sitter och skriver om sin familj eller andra vardagliga funderingar. Det finns det visst ett annat ställe till. Utan här pratas det träning. Eller skador. Som det har handlat rätt mycket om här.


Jag tänker inte gå tillbaka i tiden och ta upp den ena vadskadan efter den andra. Det jag kan säga. Det är att jag sprang sönder min menisk för ett tag sedan. Brorsan var här uppe på besök. Och det brukar gå som det gör när vi kör. Lite för hårt. Lite för långt. Lite för mycket tävling. Helt enkelt mer än en medelålders kropp klarar av.
Nu är menisken opererad. Två vasalopp har körts. Ett i -28 grader och ett i strålande sol och snösorbet. Vilket som var värst? Faktisk det andra. Jag har sällan varit så förstörd vid målgång.


Nu hoppar vi till nutid och låter de här senaste åren vara en dimma. En lång skadefylld dimma. Det är december och det är bara några dagar kvar till jul. Givetvis vankas det julaftonsjogg. Enligt tradition.
Det här året har det rullat på rätt bra. Över 10mil varje månad utom oktober. Då drogs jag med en långvarig förkylning. (Märk väl, ingen skada!)


Jag har under året varvat löpning med styrketräning. Sedan sommaren har jag kunnat börja träna på luncherna. Löpning tisdagar och torsdagar. Styrketräning måndagar och onsdagar. Vilket givetvis resulterar i mer tid hemma på kvällen.


Jag har under hösten också upptäckt FMTK. Försvarsmaktens träningsklubb. Underbar app som har en massa olika pass för olika eller hela kroppen. Den säger helt enkelt åt dig vad du ska göra. Perfekt när man inte riktigt är insatt i styrketräning eller inte orkar tänka. Dessutom alla övningar utan redskap.


Nu är det torsdag. Strax dags att cykla och hämta barn. Tror det blir dagens träning. Har varit lite seg senaste dagarna. Trött i kroppen. Försökte mig på ett FMTK pass i tisdags. Fick avbryta efter några minuter. Kallsvettig. Hög puls. Kändes inte bra.


I morgon dock. Då. Kanske.
Ska väl avsluta det här inlägget på samma sätt som senast. Återkommer snart. Hoppas jag.

Ännu en vad

Semestern lider mot sitt slut. Det har varit en bra semester. En riktigt bra semester. Nu behöver jag inte gå in på alla utflykter, resor och aktiviteter här. Utan jag kan lägga fokus på löpta km. På hårda och lätta pass. För det har varit en bra sommar även ur träningssynpunkt.

Jag gick upp från 3 mil i veckan till 5 mil. Lyckades hålla det i stort sätt varje vecka. Det har länge varit runt 30 grader varmt. Så i bland har jag gömt mig inne på gymmet för att få till lite hårdare pass utan att tuppa av.

Det har gått riktigt bra. Även om en del pass kännts riktigt tunga med tanke på värmen. Men jag har hela tiden vetat att det kommer att släppa. Och i början på veckan så gjorde det så. 15 lätta km. Hade kunnat fortsätta hur länge som helst kändes det som.

Jag hade två-tre pass där ingenting på hela kroppen gjorde ont. Ren magi. Men givetvis ska det inte få vara så speciellt länge. Den andra vaden. Den vänstra. Högg till för några dagar sedan. Under ett lugnt distans pass. Jag väntade någon dag. Provade. Pang. Igen.

Förhoppningsvis är det samma sa jag haft under våren med den högra vaden. Då kunde jag jogga vidare. Rulla på en foam roll och göra lite övningar. Nu har jag beställt en egen så jag inte behöver åka till gymmet för att rulla. Så jag hoppas det ska bli ordning på vaden snabbt.

Återkommer snart. Hoppas jag.

Kvalitetspass

Tro det eller ej. Men senaste veckan har jag kört lite kvalitet. Och eftersom det är 300 grader varmt ute så hoppade jag in på löpbandet. Och, ja. Dessutom tycker jag om att köra de snabba passen på band.
I vilket fall som helst. Förra veckan. 3x3km @ 4.00/km med 1km joggvila @ 4.45/km. Ett pass som kändes väldigt bra. Inga problem alls att fullfölja med hyfsat pigga ben.

Därför hade jag stora förhoppningar på dagens tempopass. 10km var planen och en vision att kunna nå ner emot 40'. Redan på uppvärmningen kändes både kropp och ben tunga. Inget jättesug att springa fort. Vilket är bra att ha om man nu ska klara ett tufft pass.

4.05 på första km. 4.07 på andra. Började komma in i farten lite nu. 4.05 på tredje och 4.05 på fjärde. Det började bli tungt. Men jag chansade och drog upp farten. 4.04 på femte och 4.04 på sjätte. Riktigt tungt nu och jag kom till den punkt där jag var tvungen att välja. Dra ner lite på farten och kanske orka hela eller köra och få ett lite bättre snitt.

Då vaderna började kännas av lite på sjätte km så valde jag att dra upp farten ytterligare och ge mig efter 7km. Onödigt att chansa och kanske få ännu mera ont i vaderna. 3.55 på sista km och i mål på 28.26. Och även om det bara blev 7km så får det vara ett okej snabbdistanspass. Det var ändå ett tag sedan benen rullade på riktigt snabbt.

I morgon blir det dock lugn jogg ute i värmen. Konstigt nog ser jag redan fram emot det.

Brutalt spår

För ett tag sedan sprang jag genom en skog på en stor grusväg. Från grusvägen gick det in en stig in i skogen. Så när det var dags för passet igår kom jag på den briljanta idén att testa den där stigen. Så in i skogen sprang jag.
Det fanns en miljard olika stigar som gick åt alla möjliga håll. Och inte fan var det någon märkning på träden heller. Så efter någon km så stod jag där. Mitt i skogen. Och var så jävla vilsen man kunde bli.

Men jag fortsatte på stigar hit och stigar dit. Tills jag kom fram till någon slags parkering och en samlingsplatstavla. Då hade jag koll på vilket håll jag skulle i alla fall. Efter många om och många felval så kom jag ut på den där stora grusvägen igen. Fick ihop 12km men jag kan inte förstå den stora hysterin kring det här med orienteringsspår, eller "trailrunning" som det tydligen kallas nu för tiden.

Det blir orytmiskt i löpningen. Ingen fart alls. Risken att stuka fötter tycker jag är större än vinsten med styrkan i lederna man får. Så jag fortsätter gärna att springa utanför skogen.

Idag bar det av till ett elljusspår. Det är första gången på länge jag springer i ett sådant. På vintern är det ett konstsnöspår och kanske borde jag fattat då. Att det här var ingen vanlig motionsslinga. Det här spåret var brutalt. Sjukt tunga backar. Och det känns som att det alltid gick uppför. Kom det någon nedförsbacke så var det i en 90 graders lutning. Inte en möjlighet att vila.
Två varv i 5km slingan mäktade jag med. Strax under 45'. Egentligen helt okej med tanke på hur tunglöpt det var.

Avslutade passet med 1,5 timmes tennis. Kanske inte var den smartaste idén. Jag är inte 20 längre och är visst inte oövervinnerlig. Kroppen orkar inte med lika mycket utan att vila.

I morgon är det löpvila. Måste låta vader, hälsenor och knän vila lite. Vet inte riktigt hur statusen är på allt det där.

Ännu ett år

Jag klickade runt lite på nätet. Plötsligt hittar jag den här sidan. Det är nästan så jag glömt bort att jag hade den. Inte konstigt att det inte skrivits något. Skulle vara skönt ibland om det skrevs ett inlägg om träningen automatiskt efter ett bra pass. Om man nu kan göra någon bra inställning om vad ett bra pass egentligen innebär.

Nåja. Nu är jag här. Nu skriver jag. Kanske skriver jag i morgon igen. Kanske skriver jag om ett år. Jag vet inte vad jag kan lova.
Jag ska låta historia vara. Hur slutet på 2013 varit och första halvan av 2014. Det jag kan säga är att det inte slagits några pers eller direkta distansrekord. Men det har ändå blivit ett par pass här och där. Både bra och mindre bra. Hade ett par tusingpass på bandet som snittade 3.48/km på 8st.

För någon månad sedan köpte jag två par nya skor. Nu jävlar skulle det springas. Ett av paren var aningen för små. Det gick bra att springa i dem och jag tänkte att de skulle töja ut sig lite efter ett antal mil. I stället slutade det med ett ömt hälsenefäste och tre veckors vila/rehab. Just my luck. Även om det kanske var mitt fel.

Men efter att ha gått tillbaka till mina gamla perfekta Lunarglide så har det försvunnit och jag springer obehindrat igen. Wohoo!

Så jag hoppar till nutid. Blåsigt igår så jag fegade och gömde mig inne på gymmet. 20km drog jag av. 24.17 - 22.01 - 21.49 - 21.21 på de fyra femmorna. Pigga ben och fullt fokus. Nästan så jag skulle tro att jag var i form. Om jag inte visste bättre vill säga.

Idag planerade jag att få dra iväg en sväng efter middagen. men Flickan från landet i norrs träning drog ut ordentligt på tiden så jag kom inte iväg fören sent. Provade lite nya vägar som inte alls var så långt jag hade trott. Landade på 10km till slut i 4.35-fart.

Kanske är det för att semestern har börjat. Kanske är det för att det är varmare och ljusare. Men suget på att springa är bra nu. Men jag har förstått att efter sommar kommer vintern. Och den kommer tidigt här uppe i norr...

Det var inte igår

Det har snart gått ett år sedan jag skrev något här. Ett år där det hänt en hel del. Dessvärre har det inte hänt så mycket ur träningssynpunkt. Vilket den här bloggen egentligen ska innehålla. Jag kan sitta här och rada upp ursäkter. Ursäkter som att Prinsen tar mycket tid och kraft. Att Flickan från landet i norr ska hinna träna också. Och allt sånt där. Den enda hållbara ursäkten är egentligen att jag är hemma hela dagarna med Prinsen just nu och när det väl blir kväll så lockar det mer att lägga upp benen i soffan.

Senaste året har även innehållit en del problem. Inga benbrott och större skador, men vaderna har strulat till och från som vanligt. Det har blivit avbrott från träning och motivationen har inte alls funnits under en lång tid.

Det jag däremot har börjat med under den senaste månaden, sen jag gått på min föräldraledighet, är barnvagnslöpning. Det är inga jättedistanser som avverkas, men mellan 5-8km får jag ihop på förmiddagarna i alla fall. I farter mellan 4.50-4.25/km. Helt okej. Och så blir det styrketräning när Prinsen sover.

Så jag har inte helt legat på latisdan. Sista dagen innan föräldraledigheten tog jag ett sista besök på gymmet. Ett litet formtest. Drog av en 10km på 40.59. Så helt ur form är jag inte.

Tanken är väl att försöka få ihop lite mer än 3mil i veckan. Inte minst nu när jag är ledig i ett halvår. Hur det sen blir i höst, när alla jobbar och Prinsen ska börja på förskola, det vet jag inte än. Det pusslet får jag försöka lägga då.

I kväll ska jag däremot försöka komma iväg en sväng när Flickan från landet i norr kommit hem. Jag har en liten kille med öroninflamation här hemma just nu, så det känns inte rätt att stoppa ner honom i vagnen och springa med honom. Han har dessutom försökt somna i en och en halv timme nu. Kanske dags att ge upp och ta upp honom. Suck. Det kan bli en lång kväll det här.

Det vill sig inte.

Det vill sig inte riktigt just nu. 3km har avverkats under de senaste två veckorna. Det är inte riktigt okej. Inte ens nära.
Har haft lite strul med höger vad igen. Det började komma lite smått efter ett tempopass på 8km i 3.50-fart. Jag misstänker en lättare bristning. Men vad vet jag.
En veckas vila blev det innan jag testade att jogga hem från jobbet en dag. 1.8km gick bra. Sen kom smärtan tillbaka.

Nu har det gått 10 dagar till och det börjar bli hög tid att ge sig iväg på en runda. Jag vill så gärna. Jag drömmer mig tillbaka förra våren. Snittlängen på passen låg på 16km. Jag var oövervinnerlig kändes det som. Ute och körde i regn och rusk. I snöfall och minusgrader. Ibland lite snabbare på band. Men känslan av att få springa så mycket. Att kunna göra det och känna hur stark man är. Det är inte illa.

Men visst. Nu sitter jag i soffan. Prinsen ligger och sover och jag äter cocosbollar. Hm. Är det inte fel någonstanns? Varför ligger jag inte på golvet och kör sit-ups i stället? Elller bemböj? Kom igen nu!
Men jag var på Iksu spa idag. Hämtade ut mitt årskort jag fick genom komunen. Eller. Fick och fick. Jag betalt givetvis för det. Ingenting är gratis. Men i stället för ett månadskort för sjuka 920:- så betalr jag nu 308:- i månaden. Känns betydligt mer rimligt och humant. Och då får jag även tillgång till solrummet. Bara en sån sak.

I morgon ska jag dit. Då är Flickan från landet i norr på plats igen och jag får smita iväg en stund på mogonen. Ska testa jogga lite lugnt på bandet och sen köra lite cykel. Hm. Den där cykeljäveln. Den förknippas verkligen med rehab...

Upp och ner

Snart två månader sedan jag skrev om ett träningspass. Och sedan dess har det väl varit lite upp och ner, men jag har ändå lyckats hålla minst 50km i veckan (förutom en sjukvecka). Ofta har jag reflekterat över formen under passen. Ena dagen så är det tungt att jogga hem från jobbet med ryggsäcken i 4.45-fart i sju-åtta km. Andra dagen flöt jag fram när jag drog av en fin serie med 1x3000+2x2000+3x1000 med 500m joggvila. På farterna 3.53/km-3.49/km-3.38/km

Så det går verkligen upp och ner. Men jag tycker någonstans att jag hittat ett upplägg som fungerar just nu. Jag kör mitt längre pass och jag kör mitt kvalitetspass. Sen fyller jag ut med kortare pass så mycket det går, utan att vara borta från Prinsen för mycket.

Så här får det fortsätta. I alla fall fram till sommaren, då ska jag försöka få till lite längre och fler pass igen. Den där sommaren, så aldrig verkar närma sig. Förra veckan hade jag -18 när jag gick iväg till jobbet. Och snön verkar aldrig försvinna. Vad tänkte jag egentligen när jag lämnade Stockholm?

På torsdag är det dags för ett favoritpass. 10km tempo. Det ger en bra bild på hur formen ligger till på riktigt. Hoppas att kunna klämma mig ner mot 39' i alla fall. Då ska jag inte ha tappat för mycket de senaste månaderna.

Annat upplägg

Jag har funderat lite den senaste tiden. Eftersom våren och kanske hela det här året kommer att bli svårt att få till några monsterveckor med 10-12 mil. Men jag tror egentligen inte att det är fel. I stäet kan det bli mera yckat och om inte annat en ny träningserfarenhet.

Jag hade från början ett mål att i alla fall få ihop 50km varje vecka, vilket visade sig vara rätt lätt. Sen har jag försökt hålla på ett långpass och minst ett kvalitetspass varje vecka. Och jag börjar fundera på om det kanske är det viktigaste.

Kanske håller kroppen bättre i längden och den hinner återhämta sig ordentligt mellan passen. I stället för att dra av en 14-16km återhämtningsrunda melan de tunga passen bara för att få ihop alla milen.

Vi får se hur formen är till sommaren eller hösten men just nu känns det bra. Ingen panik att köra varje dag utan jag kan med gott samvete sticka ut och köra 3-4 pass och den vara med sonen.

I helgen nu blev det långa intervaller. 5x2000m med 500m joggvila. Snittet hamnade til slut på 7.38/km och det kändes förbannat lätt.
Den här veckan började jag inne på bandet. 27 lätta och fina km i lugn fart. Men det blir lite väl tråkigt att stirra ut genom ett fönster på en vit gräsmatta i två timmar. Så de sista fem km gick i 4.20-fart. Snittet slutade på 4.49/km.

Sporadiska pass under våren

De sista dagarna på 2011 blev det inte mycket löpt. Det hela slutade med att jag någon dag innan nyår gick ut och sprang ett varv runt kvarteret. 2km. Allt för att komma över 350mil under året.

Nu är det ett nytt år. 2012. Och det får bli ett år som kommer lite inom parantes. Jag vet inte hur det kommar att se ut. Hur distanserna kommer att bli. Men jag tvivlar på att jag kommer att vara i toppform i sommar.

Men det är ingen skada som sätter stopp. Och det är väl huvudsaken. I stället har det hela tiden varit planerat att det ska bli ett lugnare år. Eller i alla fall till en början. Anledningen är en liten kille vid namn Sebastian. Han kom till världen den 30:e december och man kan väl lugnt påstå att det är lite p.g.a honom som det blir lite mindre löpning.

Dels så vill man vara med honom så mycket det går efter jobbet. Samtidigt som han stjäl en hel del sömntimmar så här i början. Men tids nog sitter rutiner och han kanske sover när han ska och håller tyst när han ska. Tills dess blir det sporadiska pass. Jag ska försöka hålla igång så mycket det går. Kanske ett snitt på 5 mil i veckan. Men långpass och kvalitetspass blir mer sällsynta.

Sjukdagar och tunga tusingar

Dagen efter det där vidriga backintervallpasset på bandet så började kroppen säga i från. Jag tog mig till arbetet på måndag morgon men vände snabbt hem igen efter bara en timmes arbetande. Placerade mig i sängen, som just nu bara är en madrass i vardagsrummet bland alla flyttlådor.

Där låg jag. I tre dagar. Med en öm kropp, lite feber och lite illamående. Inte dödssjuk, som män kan bli, män inte pigg nog att jobba, och verkligen inte att springa.

Så det blev inte fören på torsdag som jag provade jogga några korta km och sedan lite längre på fredagen. Kroppen känndes bra och jag ville gärna få in ett intervallpass den här veckan. Så med Jannes sällskap så stod jag på lördag förmiddag inne på bandet och malde tusingar. Snittade 3.26.97 på 6st med 60'' vila. Men fick slita betydligt mer än förra veckan. Egentligen kanske inte så konstigt med tanke på sjukdagarna.

Kommande veckan ska vara en hård vecka. Men vi får se hur det blir med det. Kommande helg går flyttlasset upp till Umeå, och innan dess ska det packas en hel del. Men jag ska försöka få ihop så många km som möjligt.

Ett vidrigt pass med lutning

Lördag morgon. Jag stiger upp och är som vanligt väldigt stel i hälsenorna. Inget ovanligt, men inte allt för motiverande när det vankas morgonintervaller på bandet. Jag går omkring lite i lägenheten bland alla flyttlådor. Allt för att gå igång senorna. Häller i mig ett glas pucko.

Jag joggar iväg. Ut i blåsten. Två km till gymet och så tre km till inne på bandet. Uppvärmningen är klar. Under hela uppvärmningen tänker jag på passet. På vilken fart jag ska hålla. Får en tanke att 4.00-fart kan fungera. Ha!

På schemat stod det 9' med lutning 3'/2% + 3'/3% + 3'/4% och så två minuter joggvila på det. Iväg på nästa serie. 9' med lutningarna 3%-4%-5% och sen på tredje serien 9' med 4%-5%-6%.
Jag kanske tog för lätt på lutningen för jag var inte så rädd inför passet. Men nu vet jag.

4.00-fart var bara att glömma. Jag plågade mig igenom första serien i 4.10/km. Sen var jag helt slut. Men jag bet ihop. Andra serien fick gå i 4.20/km och jag slet ordentligt. Men jag skulle bara upp för den där backjäveln.
Tredje serien blev brutal. Farten ner på 4.30/km och syran sprutade ur öronen. Men till slut kom jag upp, även för den där 6% backen.

Det här passet var vidrigt. Men jag hoppas det ger något. I alla fall mental styrka. Totalt 15km och det är fint att ha det gjort innan klockan slår 12.00. Nu fortsätter jag köra överkropp. Bära möbler och flyttlådor. Fruktansvärt roligt.

Kort uppdatering

Tittar bara in lite snabbt för att säga några väl valda ord. Jag springer på. Och det känns riktigt fint just nu. Jag håller mina veckor. Hård-medel-lätt-medel-hård. Precis som det ska vara.

Förra veckan var det premiär för säsongens tusingar. Började lite lugnt med 5x1000m med 60'' ståvila. Tänkte jag skulle lägga mig kring 3.30 första gången och se hur det känns. Fick till slut ett snitt på 3.28.95 utan att behöva ta ut mig så jag ramlade ihop. Det får bli nästa gång. Ha!

Veckans andra intervall pass blev 3x3km @ 3.50/km med 2´ståvila. Även det flöt på riktigt fint och jag behövde inte slita ett dugg fören sista km på sista intervallen. Rundade sedan av veckan med ett lite längre pass hem till föräldrarna i Väsby. 20km i 4.24-fart med sådär läskigt lätta ben som man plötsligt har ibland. Utan att det egentligen ska vara logiskt att ha det. men jag antar att det bara är att tack aoch ta emot.

Nu går jag in i en lätt vecka. Ska bli skönt. Inte minst mentalt. Att ha två-tre pass som bara ligger mellan 8-10km. Och så tusingar. Glöm för fan inte tusingarna!

Ännu ett avbrutet intervallpass

Återigen viker jag ner mig när det börjar bli jobbigt. På programmet stod det ett kort snabbt lopp. 3000m i 3.20-fart. Hade det varit förra vintern, när jag drog av 9st tusingar på ett snitt under 3.20 så hade det inte varit några problem. Men så är det inte nu.

Efter 5km uppvärmning drog jag upp bandet till 3.20/km och började sträcka ut steget. Första tusingen flöt på fint. Men efter 1,5km började det bli snabbt och farten var märkbart hög. Och bara ett tiotal meter innan den slog över till 2km så bestämde jag mig för att stanna efter 2km. Något som ag ångrade bara 15sekunder senare.

Jag blev rädd. Jag trodde inte jag skulle orka och att sänka farten till 3.30/km skulle vara ett nederlag. Men att bryta skulle då vara ett mindre nederlag?? I vilket fall som helst. Där stod jag. Med 2km i 3.20-fart. I stället för 3km. Och är ruskigt besviken. Jag hade nog orkat. Jo, det är jag ganska säker på. Om inte så hade jag kunnat dra ner farten lite till 3-25-3.30. Fan!

Första veckan

Säsongen 212är igång. Nu kör vi. Full fart framåt. Fast. Kanske inte så här i början. Två veckors vila gick allt för fort. I slutet var det riktigt skönt att bara komma hem och inte ens tänka på att behöva träna. Men någon slags njutning har väl hård träning också.

I vilket fall som helst. Första veckan bjuder inte på speciellt mycket hårdkörning. Sex löppass för att få in rytmen. Allt mellan 5km och 14km. Det enda jag egentligen gjort i snabbt tempo är den sista km på bandet i fredags. 3.42 klockades den på och det var mest för att det var lite roligt. Typ.

Nästa vecka blir distanserna lite längre och kanske så lägger jag i slutet på veckan in ett lite långsammare långintervallpass med 5-6x200m. Beroende på lust och känsla.

En vilovecka blev två

När måndagen kom och det var tänkt att en ny säsong skulle dra igång så blev det tvärstopp direkt. Eller, egentligen inte tvärstopp, men en liten extra paus. Från början var det tänkt att bli två viloveckor som varje år, m en eftersom det var lite struligt med extra vilodagar under hösten så kapade vi det till en.

Men när nu måndagen var här så kände jag mig krasslig. Lite ont i halsen, huvudvärk och hängig. Inte sjuk. Men fan inte pigg heller. Dessutom fanns inte inte det minsta sug att ta ett enda löpsteg. Så här sitter jag nu. Onsdag kväll. Och träningskläderna ligger i väskan. Eller rättare sagt tvättkorgen.

Med andra ord blev det två viloveckor i alla fall. Och det gör egentligen ingenting. Det gör nog bara gott. För idag. Just idag. Efter en vecka och tre dagar. Så kände jag lite sug att springa igen. Det är positivt. Väldigt positivt. Nu är det fyra dagar vila kvar. Förstå hur mycket sug det kommer att finnas efter fyra dagar till med vila.

Vilovecka!

Nu är den äntligen här. Viloveckan. Det korta lilla avbrottet mellan två säsonger. Egentligen brukar det bli två veckor med inte minst mental vila. Men eftersom det blev lite onödigt mycket vila i september så togs beslutet att bara ta en vecka nu.

Jag avslutade förra säsongen med ett fint snabbdistanspass inne på bandet. 17.47 på 5km och en riktigt fin känsla. Men nu är det historia. Nu väntar långa kvällar i soffan och en skön känsla att inte "få" träna.

Kanske några ord om den gångna säsongen då. En intressant början med Spring Cross där jag var sjuk samma vecka med beslöt kvällen innan att köra. Fick till ett riktigt bra lopp och var nästan nöjd själv.

Huvudmålet i år var maran i Stockholm. Min första mara. Och det var inte speciellt farligt. Efter att ha känt mig pigg i 39km kom jag till slut in i mål på 3.11.25 och var hyfsat nöjd. Men är man pigg i 39km så borde det finnas mer att ge. Det bra är i alla fall att jag har en väldigt positiv bild av maraton.

Årets roligaste tävling är lite otippad. Det får bli Vasastafetten. Stäckan mellan Oxberg och Gopshus på 4.6km. Det var blött, lerigt och kallt. Men hela helgen var fantastiskt rolig. Mycket mer än jag vågat hoppats på med ett gäng Dalmasar jag aldrig träffat tidigare.

Gällande skador har jag klarat mig relativt bra. Och det är inte illa för att vara mig. Innan maran och under maran hade jag problem med hälsporre, men efter några veckors vila och självbehandling gick det över snabbt.
Lite ömt i utsidan av ett knä på sensommaren, men det lyckades jag behandla själv utan att ta några extra vilodagar.

Rent träningsmässigt var det en grym vår. Mil efter mil efter mil vilket gav en riktigt bra grund till maran. Närmare hösten har det varit svårt med motivationen, inte minst när det funnit så mycket annat att tänka på med en kommande bebis, lägenhetsförsäljning och kommande flytt.

Djupare analys tänker jag inte göra, utan det är vila som gäller nu. I flera dagar. Och det helt lagligt. På måndag börjar en ny säsong, även om det bara är två uppstartsveckor utan några direkta farter. Säsongen sträcker sig kanske bara till årsskiftet, sen får vi se vad som händer med träningen.

En snabb mil

Det är svårt det här med motivationen. Ena dagen är den på topp. Andra dagen är den som bortblåst. För att vara där igen den tredje dagen. Konstigt. Men jag antar att det är just det som gör en starkare. Att mala på även när den lättaste vägen skulle vara att lägga sig i soffan.

För att kost sammanfatta de två senaste veckorna så är det mycket fokus på kvalitetspassen. Förra veckan stag jag in på bandet. En dag då det fanns lite motivation. Tänkte köra en lite snabbare mil. Löpte på riktigt behärskat och fint. Började i 3.55-fart och kunde trots tempot höja farten lite varje km. Sista km gick i 3.30/km och jag kunde stanna klockan på hyggliga 38.19. Men tiden blir missvisande, det var trots allt på löpband utan lutning.

Sen mot helgen så försvann motivationen helt. Tunga arbetsdagar med möten och genomklappningar gav vila både måndag och tisdag. 85km står det på veckans program och planen är nu att ta igen det missade passet från i tisdags.

Onsdag. 3x6'+3' med 90'' joggvila. Sex minutarna gick i 3.45 och tre minutarna gick i 3.30. Mycket lättare än jag trodde.
Torsdag. 28km. Givetvis blir det tungt mot slutet, det spelar ingen direkt roll vilket tempo man kör i. När man närmar sig tre mil så är benen rätt slitna.

I morgon ska jag in på bandet igen. Tidigt på morgonen. Uppvärmning. Och så 5km snabbdistans. Gärna ner mot 3.35-tempo. Får se hur det går. Benen är lite slitna.

Berg och dalbana

Det har varit lite berg och dalbana den senaste tiden. Efter, eller egentligen redan innan, Kistaloppet så har motivationen varit borta. Helt borta. Känslan har varit att löpning (inte bara morgonpass, utan all löpning) är djävulens påfund och alltså det vidrigaste man kan hålla på med. Och vilodagarna radade upp sig. Och de passen jag körde var korta, långsamma och väldigt tunga.

Jag ville inte ta ett löpsteg alls. På väldigt länge. Men så kan man inte hålla på att tänka. Så jag bet ihop. Stack ut och körde i alla fall. Ställde in halvmaran i Stockholm, både för att jag kände att det skulle gå åt helvete, hade ingen lust och hade lätt irritation i halsen.

Förra veckan bet jag ihop. Passen skulle bara köras. No matter what. Och så plötsligt släppte det. Stegen kändes lätta. Andningen likaså. Och km och efter km passerades. Lyckades inkassera fina 90km under veckan där alla passen kändes bra. Visserligen slopade jag terrängintervallerna för att istället känna lite glädje och slippa press att springa snabbt.

Även den här veckan har det känts bra. Riktigt bra. 15km igår och 10km idag. Lugnt och fint. Fast ändå inte långsamt. Fick dessutom lite nya leksaker igår. Beställde från Startfitness i torsdags kväll och fick skor, tröja och shorts i går. Snuskigt snabb leverans. Nya Asics DS Trainer 16 (de röda) som jag snart ska börja leka lite med. Och kanske var det inte bara nya saker som kom på posten. Utan även lite mer motivation. För just nu känns det roligt och bra igen.