Sjukperiod

Jag hade rekord på gång. November månad skulle bli en riktigt bra träningsperiod. Tuffa veckor och långa pass. En bra grund helt enkelt. Men det sket sig. Som vanligt när något riktigt bra är på gång.

Jag vaknade upp med halsont. Snorig näsa och huvudvärk. Plågade mig igenom en veckar arbete med lätt feberkänsla. Precis som alltid. Sex hela vilodagar blev det. Inann jag igår, fortfarande inte direkt frisk. Gav mig ut på en lugn 4km runda. Det var tungt. Riktigt tungt. Näsan täpptes igen och jag hostade slem.

Idag är det ny vecka. Jag börjar känna att jag inte har råd att vila mer. Det är hög tid att köra hårt nu. Jag känner mig lite lite bättre idag. Men fortfarande väldigt snorig. Ska försöka ge mig på en lite längre runda idag, längre än de fyra små kilometrarna jag körde igår. Så fr vi se hur kroppen reagerar på det och hur jag känner mig i morgon.

Två liknande pass

Det fortsätter att rulla på bra. Förra veckan var en tung vecka med 105km på sex pass. I början på veckan fick jag in första intervallpasset. 6x2km med 3' joggvila. Farten låg på 3.59/km. Inte vansinnigt snabbt, men tillräckligt bra tempo för att jag skulle få slita lite på sista loppet.

Sen fortsatte passen, ett efter ett. Motivationen har int evarit på topp, men jag har kommit ut och kört det jag skulle. Nästan i alla fall. På lördagen, då skulle det vara 5x10min terräng. I och med att vägarna var fulla med is så blev det svårt att få till ett bra tempo ute i skogen. Så jag drog på mig shortsen och ställde mig inne på bandet i stället.

Efer uppvärmningen drog jag iväg. Tänkte att jag i alla fall skulle hålla 4.00/km, men efter två lopp tog det emot ordentligt redan. Jag slet onödigt hårt på tredje och tänkte efter det tacka för mig. Men jag lyckades pressa in tre stycken 5 minutare också. I samma fart.
Vilan var också där 3' jogg.

Kanske var det all mängd i veckan som satte sig i benen till lördagens kvalitetspass. Jag hoppas det i alla fall. Så det kanske släpper den här veckan när mängden inte är fullt lika stor. Idag vaknade jag dessvärre med lite halsont, täppt näsa och kall. Får se hur det artar sig nu under eftermiddagen. Så kanske det kan bli ett pass i kväll ändå. Ett lugnt.

Nya leksaker

Det är en ny säsong och då är det ett bra tillfälle att skaffa sig lite nya leksaker. Först ut en garmin forerunner 405. En riktigt fin vän att ha med sig ut på de mörka vägarna.

Den andra leksaken är Asics DS Trainer. En lite lättare sko med bra fästa nu när det blir lite halt på vägarna. Har inte provat den ännu, men den ligger där hemma och väntar på att få komma ut och visa vad den går för.

Mer intervaller

Jag var lite sliten i benen efter långpasset på 23km i onsdags. Ett långpass där planen var att ta sig runt Edsviken. Men efter att ha irrat bort mig någonstans bakom Tegelhagsskolan så blev det lite fel. Eller jävligt mycket fel egentligen. Efter att ha lagt på lite extra svängar så snattade Garmin på 23.01 i alla fall. Med en snittfart på 4.46/km. Helt okej i kyla, blåst, mörker och duggregn.

På torsdag stod jag och funderade. Intervaller på bandet eller lättare jogg för att försöka få till piggare ben senare i veckan. Men när jag väl stod där på bandet så var det inget snack längre. Utan jag värmde upp 5km och drog iväg. 8x3' på 3.50/km. Med 60'' vila mellan. Behövde inte slita något alls, utan kunde smidigt löpa igenom alla intervallerna.

Idag blir det dock vilodag. Sju pass i rad, och vi behöver inte överdriva nu. Utan det är på tiden att få återhämta sig lite innan lördag och sönda som innehåller två lugnare distanspass. Ett på 10m och ett på 14km.

Första snabba passet

Säsongens första pass med lite snabbare fart är avverkat. Det var någon fartleksliknande intervallserie som drogs av i Runbyskogen igår kväll. 2'-3'-4'-5'-4'-3'-2'-1' med joggvila som var lika lång som intervallen.

Jag hade innan någon förhoppning att kunna gå ner runt 4.00/km på intervallerna, men det visade sig snabbt att jag hde fel. Den här gången fel i rätt riktning, så att säga. Alla lopp utom sista 3 minutaren gick betydligt under 4.00-fart. Mellan 3.42 och 3.52.Och ska jag skylla på något så var faktiskt den andra trean väldigt mycket uppför.

Benen kändes riktigt pigga, och andningen var inget större besvär heller. Det enda som störde var att det blev lite kallt på slutet då svetten började bli lite väl kall i kylan. Men jag är nöjd, helt okej fart rakt igenom utan att behöva slita allt för mycket.

Säsongen 2011 är igång

Säsongen 2011är igång. Men det har inte riktigt börjat som jag hade hoppats på. Under förra veckan, viloveckan, började jag efter några dagar att skaka. Jag ville bara ut och springa. Köra hårt. pass efter pass. Men allt eftersom veckan gick, så blev jag mer och mer bekväm med att vila. Bara komma hem och ta det lugnt. Och sen när nya veckan startade, då var jag inte alls sugen på att träna. Det var inte ett dugg roligt längre.

Men nu har snart första veckan gått. Lite av en uppstartsvecka med lugnare distanspass. 5 pass på ca 60km totalt ska det bli. Inga konstigheter. Men än så länge har inget pass varit roligt. Det har varit tungt både mentalt och fysiskt. Men jag antar att det släpper snart. När rutinen sätter sig igen. Under tiden är det bara att bita ihop. Gå ut och köra det jag ska. Säsongen är lång, så det är ingen panik ännu.

Tjuruset - säsongen avklarad!

Igår var det dags. Premiär för Tjurruset. För min del alltså. Hade väl inge direkta förväntningar. Omöjligt att jämföra miltiden och banorna. Så det var bara att köra på och se vad som skulle dyka upp.

Det var kallt. Djävulskt kallt. Mössa på. Tog det relativt lugnt i början. Och det var svårt att springa i normalt tempo. Småstigar. Vattenhinder. Berg och hela skiten. Lera in i kallsongerna och upp till öronen. Men jag malde på. Kände mig inte direkt trött.

När det var två km kvar kom jag fram till en myr. En vidrig myr. I cirka 800m. Där kom mjölksyran. Var tionde steg sjönk man ner ända till knäna. Det var tungt. Men när myren passerats så kändes det bra igen. Jag malde på. Skuttade över de sista hindrena. Under nätet. Upp för stupet. In och ut ur containern. Och så in i mål. Inte helt slut. Men det gick knappt att springa om folk och med vatten upp till midjan blir det också svårt.

Tycker ändå inte att loppet var så tufft som jag var rädd för innan. Kallt var det. Men inte speciellt tufft. Nu har jag i alla fall gjort det. Och det gav om inte annat bra träning.
Kom in som 121:a av knappa 30000 startande. Får väl vara okej. Med tiden 52.31. En tid som egentligen inte säger ett skit.

Idag mötte jag upp Janne. Vi drog av en sista 10km runda. Strax under 4.30-fart. Kändes bra. Lätt. Och väl hemma igen. Så kunde vi konstatera avv säsongen nu är slut. 2010 är över. Nu blir det en veckas totalvila. Ladda batterierna. Innan grundträningen för 2011 kör igång. Då ska jag vara laddad. Som bara fan!

81km på fyra dagar

81km på de senaste fyra dagarna. Jag börjar känna mig förbannat sliten. Inte bara i benen. Utan hela kroppen. Hela huvudet.
Efter långpasset i söndags var tanken att jag skulle ha lite lugnare 16km pass på måndagen. Det blev 17km och efter det intervaller med handbollstjejerna. Totalt 21km inskrivet i boken.

Tisdagen var seg. Var så totalt jävla osugen på intervallerna i skogen. Så jag fegade nästan ur helt. Till slut pallade jag mig iväg till gymet och tänkte dra av några km i alla fall. Men efter 5km uppvärmning så gav jag migpå lite intervaller i alla fall. 3x2.2km med 3' joggvila. Farterna var inte jätteimponerande: 3.59 - 3.53 - 3.57. Det flöt inte på speciellt lätt. Men det blev gjort. Dessvärre inte i terräng. Men i alla fall.

Idag fortsatte mängden. 25km var det tänkt. Men det gick inte. Stapplade in i trappen efter 23 förbannat jävla plågsamma km. Det var tungt från första steget och jag kallsvettades hela vägen. Får väl vara nöjd att det ändå blev 23km. Även om det gick i 5.23/km, vilket skulle kunna vara något av rekordlångsam fart.

Nu trappar mängden ner lite. 14km i morgon och så en lugn 10:a på fredag. Innan det blir dags för tävling på lördag. Och jag som inte hunnit bli nervös ännu.

Bra avslutningpå veckan

Fick till ett riktigt bra avslut på veckan. Och det känns som att det behövdes efter ett flertal veckor med strul och förkylningar.

Igår drog jag fram den gamla vanliga intervallångesten i och med premiären för terrängintervaller i rösjöspåret. Rundan var lagd i ett brutalt tungt spår där alla de tunga backarna ingick. 2.2km var sträckan och jag hade som mål att fixa fyra stycken på under 9.00, helst ner mot 8.49 vilket är 4.00/km.

Efter 5km uppvärmning var det dags. Jag drog iväg och det stannade klockan på 8.30 efter första varvet. Lite väl fort kanske. Andra varvet gick på 8.24. Och jag stod med händerna på knäna och hulkade vid sidan av spåret. Helt slut.

Jag var tvungen att avbryta där. Det hade inte gått att köra fler. Nästa gång ska jag försöka slappna av lite och hålla lite lägre fart på de inledande, så kanske det ska gå att fixa två till.

Idag blev det långpass. 22km totalt på 1.46.53. Och ett styrkepass efter det. För att stärka mage och ryggpartiet. Förhoppningarna är att kunna fortsätta köra det två gånger i veckan i alla fall.

80km på sex pass den här veckan. Och nu känns det verkligen som att jag är helt frisk. Härligt. Nästa vecka är det 100km som är målet. Och så Tjurruset på lördag. Kan bli spännande.

Är jag frisk nu?

Nu hoppas jag att förkylningen packat sin väska och dragit för gott. För ända sedan jag började dra igång förra helgen så har det inte kännts 100%. Det har varit sega ben. Tröttsamt i huvudet. Kantigt och orytmiskt. Lätt huvundvärk och ont i bihålorna.

Jag har fått ihop några km varje dag. men har inte vågat dra på ordentligt. I går var planen att köra ett längre pass på 20km. Men det ställdes in efter att jag hade för ont i bihålorna och i huvudet.

Idag däremot drog jag med mig träningskläderna till jobbet. Fick skjuts dit i morse så jag blev "tvingad" att springa hem. Så efter en stängning och ett avdelningsmöte så drog jag på mig svettkläderna och gick ut i regnet. Benen svarade riktigt bra. Och så fortsatte det hela vägen hem. Sista 3km försökte jag höja tempot lite och även det kändes riktigt bra.

Totalt 12km påfina 53.28.05 och riktigt pigga ben. Hoppas att det kan fortsätta så här nu så jag hinner få lite fart på benen innan Tjurruset nästa helg.
Tidigt morgonpass innan jobbet i morgon och sedan NHL match i globen. Lördagen hoppas jag kan innehålla lite skogsintervaller. 4x2.2km i snabbt tempo. Med 3' vila. Kan bli spännande. Men roligt om det går att få lite tryck i benen.

Oplanerad vila

Jag håller låg profil här på sidan. Efter senaste uppdateringen fortsatte det höjas med km antalet varje vecka. Och egentligen känbdes det bara bättre och bättre. Ja, inte sämre i alla fall. Senfästet var stabilt och jag såg verkligen fram emot idag. Måndag vecka 39. Då var det slut på rehabträningen och dags att köra för fullt igen. Fan va nice!

Men så kom lördagen. Och jag började få ordentligt ont i halsen. Och så kom söndagen. Och halsen blev ännu värre. Och i natt. Då gick det knappt att svälja alls. Så nu sitter jag här. Det är måndag. Det är vecka 39. Men inte fan får jag köra för fullt.

Kanske ska jag bara vara glad över att skadan antagligen är läkt. Det halsonda försvinner av sig själv. Om några dagar. Hoppas jag. Jag antar att jag får vänta ett tag till innan jag gasar på med skogsintervallerna.

Uppe på 45km

Det kanske är på sin plats med en uppdatering nu. En vecka har gått sedan sist. Jag har fortsatt rehabträningen. Om man nu ska kalla det så. Det är inte så mycket till rehab, utan mera en stegring av träningsmängden.

Senfästet känns okej. Inte sådär 100% som jag vill. Men det går bra att springa. Än så länge. Första 7-8' känns det lite instabilt, men sen är det bara att mala på som förr. Nästan.

Igår var det tänkt att jag skulle dra av Stockholms halvmara på nytt pers. D.v.s under 1.29. Jag är helt övertygad om att jag hade fixat det också. Om det nu var så att jag stått där på startlinjen. Nu var inte fallet så, utan jag valde att inte chansa med senfästet. Utan stod över tävlingen för att kunna köra för fullt hela höstenoch vintern i stället. I mitt nman sprang i stället Janne. Och han lyckades få in mitt namn på en riktigt fin placering och tid. 1.18 och en fin 64:e plats. Jag kan inte sluta att imponeras över min storbror. Och känns en enorm mängd avundsjuka.

Men jag antar att det bara är att kämpa vidare. Lite närmare hans tider kanske jag kommer. Någongång. Någonstans.

Pers igen?

Tänkte jag skulle sticka ut på ännu en sån där rehabrunda. För att testa hälen. Det gick sådär. Eller, egentligen gick det sjukt bra. Men ändå. Sådär.

Jag rullade ner till rösjöspåret. Rundan mäter 7km totalt. Vid ingången av spåret brukar jag ha 2.56. Nu hade jag 2.49. Tyckte inte att det gick speciellt snabbt. Men jag fortsatte i ungefär samma tempo. Det kändes bra i senan. Bättre än igår. Valde att springa i mina Saucony. De har tightare hälkappa och kanske hjälper det att stabilisera hälen lite mer i skon.

Benen var pigga. Konstigt vore det annars. Men steget kändes kantigt och orytmiskt. Även det var egentligen inte direkt otippat. När jag närmar mig slutet känns det fortfarande bra i både benen och lungorna. Samt i senan. Vid en bom men knappa 2km kvar brukar jag ha strax över 23' om det går i hyggligt tempo. Nu hade jag strax över 22'. Vad var det här?

Jag fortsatte. Eller, rligt talat så tryckte jag på lite. Att komma ut ur spåret innan klockan passerade 29' blev en liten morot. Och så var jag plötsligt där. Klockan stod på 26.45. Och jag började fundera på vad jag egentligen gjort på den här rundan som bäst. Det visade sig nu att jag tidigare gjort den på 29.46.

Ut ur spåret och in på grusvägen. Bort från grusvägen och upp för backarna som leder till lägenheten. Inte mycket kvar nu och jag sträcker ut steget. Plötsligt börjar det ömma till lite i senan. Så jag slår av på tempot lite. Men bara lite.

Stannar klockan på toppen av backen utanför huset. 29.10. 39'' snabbare än jag någonsin gjort på den där rundan. Och det med orytmiskt steg, rehab och utan att köra på för fullt. Hm. Formen är god. Om jag bara kunde köra på ordentligt utan att få ont.

Senan ömmade alltså lite sista 2-3'. Efter ingenting. Vid tryck på den - ingenting. å jag hoppas inte det är något allvarligt. Men i morgon, ska jag verkligen hålla nere tempot. Kanske 8-10km, men närmare 5.00/km. Inte 4.10/km som idag.

Ljusning?

Så har testandet av senfästet fortsatt. Och jag har verkligen försökt hålla mig till att ta det lugnt och hålla nere både tempot, steget och distansen. Igår drog jag iväg till gymet. Tänkte köra på bandet så jag hade koll på farten och få lite plant underlag. Kändes bra. Ingen ömhet på fyra km. Och en skrattretande tid på 22.04.

Idag kanske jag borde vilat hälen lite. Men när det känns bra är det som svårast att inte springa. Så jag hoppade upp på bandet igen. 5km den här gången. Och en avslutande km på 4.56. Fortfarande riktigt positiv känsla i fästet.

I morgon blir det vila dock. Det måste det. Så kanske det blir några lugna km ute på gärdet på söndag då det är dags att gästa tjejmilen. Får hoppas på en bra känsla där också och att det nu kan fortsätta att trappa upp det här.

De första stegen

Cykeljäveln har fått stå stilla ett tag nu. Efter intervallpasset på lördag morgon så kom en förkylning på besök. Kanske var det ändå rätt tidpunkt. Då fick senfästet vila några dagar helt.

Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att ge mig ut i skogen. Varvade lite med löpning och gång. Precis som jag gjorde med knäskadan för något år sedan. Då fungerade det fint. Får hoppas på samma resultat nu. Det blev totalt 17 dagars löpvila. Hoppas det räcker. För nu vill jag komma i gång igen. Komma igång med de långa hårda passen. Men jag lovar. Jag ska ta det lugnt med stegringen.

3km löpning blev det totalt idag. Rullade fram i steget. Ingen tålöpning. Det vågar jag inte än. Men senfästet kändes bra. Inga besvär. Inte under passet. Ingen efter. Så nu hoppas jag att jag långsamt kan trappa upp igen. Men jag vågar inte hoppas på något. Det har ändå bara gått tre km.

Cykeljävel

Nu har det gått tio dagar sedan jag lagon förbannad passerade mållinjen på midnattsloppet. Det tog fyra dagar innan jag kunde gå normalt med foten. Men redan två dagar efter loppet hoppade jag in på gymet och bosatte mig på cykeljäveln.

Har kört på bra på cykeln under den senaste veckan. Blandat lite med distanser kring 20-40km och lite intervaller. I torsdags blev det 8'-7'-6'-5'-4'-3'-2'-1' med två minuters vila. Och i lördags blev det 5x4km (7.27-7.24-7.27-6.25-7.22) med 3' vila. Det sistnämnda passet var väl det ända jag verkligen fått slite för att köra. Annars är det svårt att ta ut sig på samma sätt som på löpningen.

Den här veckan blir det fortsatt cykling. Tyvärr. Innan jag i början på nästa vecka ska prova jogga några lugna korta km. Börja med 2-3km för att testa om senfästet bestämt sig för att vara på min sida.

Ett jävla skitlopp

Midnattsloppet 2010. Tanken var att det skulle gå snabbt. Jag kände mig rätt säker ändå på att göra en bit under 40'. Men efter bara tre km grusades alla förhoppningar. Big time.

Uppvärmningen kändes bra. Förvånandsvärt bra. Både i kroppen och i senan. Men sen när man var tvungen att gå in i startfållan 30' innan start så kändes det som att all uppvärmning var förgäves. Jag stod i startgrupp 5, alltså för de nissarna som ville springa milen på 56-60 minuter. Så kan det bli när man anmäler sig lite väl sent.

Efter 300m var jag nästan framme i täten av startgruppen och det kändes som att det skulle kunna gå att springa på bra utan att behöva trängas för mycket. Första km klockades på 3.32. Kanske lite väl fort. Men det skulle visas sig vara betydelselöst.

När jag närmade mig tre km, så stod det plötsligt en vägg där. En vägg av folk i gula lysande t-shirts. Med andra ord. Startgrupp 4. Och det blev omöjligt att springa ordentligt. Jag fick hoppa fram och tillbaka. Ödsla energi för att tränga mig mellan folk och att hitta vägar att ta mig fram på.

Kommande km blev bara värre och värre. Och när man svängde upp tillbacken tillSofia kyrka så var det en miljon människor som gick i backen och täckte helva vägen. Jag försökte ta mig fram genom att springa förbi ute i gräsbacken, men det gick sådär.

Så fortsatte det hela vägen fram till strax innan man svängde ut på hornsgatan och det var knappa km kvar. Då kunde jag sträcka ut steget lite, men då var det redan försent. Lagom pigg stannade jag klockan på 42.36. Kanske inte så missnöjd med tiden med tanke på att det inte gick att ta sig fram på ett bättre sätt. Men med en hälsena som gjorde förbannt ont. Och en ilska över idioterna som väljer att starta i fel startgrupper.

Nu är det i alla fall gjort. Om jag ska springa nästa år så blir det i grupp 1c eller 2. Så kanske man kan springa sitt eget lopp. Vad gäller senan. Så hoppar jag upp på cykeln i två veckor nu. Senfästet måste få vila ordentligt nu så får vi utvärdera om 14 dagar. Och bestämma då om det blir någon halvmara den 11 september eller inte.

30km på cykeln idag i alla fall. Precis över timmen. I morgon blir det lite mer tempo och senare i veckan väntar lite roliga intervaller. Eller roliga och roliga. Jag vet inte om det är så roligt att sitta påden där motionscykeln i två veckor direkt.

En dag kvar

Nuåterstår det bara en enda dag. Sedan går midnattsloppet av stapeln på Stockholms gator. För bara några timmar sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ställa upp eller inte. Med tanke på situationen med hälsenan. Men nu. Nu är beslutet fattat.

Hela veckan har jag testat senan. Olika farter, olika underlag och olika stegisättningar. Allt för att se hurvida senfästet ömmar. Och hur mycket det ömmar. I måndags blev det 15km. Några km ute och några på löpbandet. Kändes okej. Lätt ömhet men riktigt tunga ben.

Tisdag. Och jag mötte upp Mr. T nere på vallen. Han körde sina 200:ingar och jag tänkte testa några 400:ingar (givetvis utan spikskor!) i lite lugnare tempo. Hade som mål att hålla strax under 4.00/km fart. D.v.s 1.30-1.35. Nu hamnade dem på 1.24-1.21-1.20-1.20-1.17. Jag vågade inte komma upp på tårna ordentligt utan rullade fram, vilket gör att låren får jobba på tok för mycket och krafterna tar slut snabbt.
Jag ville inte chansa utan stannade efter 5st. Kändes tungt i benen och kroppen, men senan var hyfsad.

I onsdags sprang jag till gymet. Tänkte testa några km i närmare 4.00-fart. Benen var som stora stockar. Andningen tung. Och senan gav inte alls någor positivt besked. Att ställa in midnattsloppet kändes väldigt aktuellt.

Vila igår. Så var tanken redan från början. Och så ett kortare lugnare pass idag. 8km. Jag stack iväg. Det här skulle bli det avgörande passet. Och nu sitter jag här. Lycklig. Ingen ömhet i senan. Lätta ben och lätt andning. Precis det passet jag behövde inför i morgon. Dessutom behövde jag inte rulla påsteget utan kunde springa precis som alltid. På tårna med ett fint, lätt studsande steg.

Något så djävulskt skönt. Nu blir det att fortsättata voltaren tabletter och smörja med zon gelen. Kanske hjälper det trots allt. Och så i morgon. Då drar jag på mig den där fula lysande gula t-shirten och sticker iväg. 10km. Med ett mål att kunna hålla närmare 3.50-fart rakt igenom.

Fem dagar kvar

Efter förra tisdagens intervallpass har det varit en hel del tunga dagar. Dessvärre utan tung träning. Nedre hälsenefästet är svullet och ömt. Dagen efter intervallerna kunde jag knappt stå på benet. Kul. Mindre än två veckor kvar till den lilla tävlingscomebacken och så känns det som att ett helt års riktigt bra träning är förgäves.

Under veckan har jag testat jogga lite. Det har gått några km, men sen kommer ömheten tillbaka. Sen har jag vilat tre dagar och ätit voltaren konstant. Men jag får känslan av att det inte kommer att bli bättre de kommande dagarna, även om jag vilar helt.

Så efter mycket grubblande kom jag fram tillföljande: Det som antagligen är det sämsta alternativet. Och det är att köra på. Bita ihop. Träna och tävla. Och om åtat veckor, när de planerade tävlingarna är klara, då kan jag försöka fixa till eventuella skador.

Så jag hoppas att det fungerar. Att det går att träna på som vanligt. Jag har haft ont i den övre delen av samma hälsena i över ett år och kört på riktigt hårt. Ömheten försvinner efter några minuters jogg och det stör knappt längre. Har jag tur, gäller samma sak med det nedre fästet nu.

Idag blev det 16km. 6km ute och 10km inne på bandet, för att slippa lutning och extra påfrestning på senan. Som snabbast gick det i 4.39/km och det kändes helt okej. Ingen direkt ömhet. Men samtidigt, jag kommer inte på på tårna. Jag vet inte om jag är för rädd för det, men jag måste försöka testa det innan lördagens tävling.

I morgon tänkte jag försöka köra lite snabbare lopp inne på bandet. Försöka komma ner mot 4.00/km tempo och se hur senan reagerar på det. Men efter idag, så står beslutet att tävla på lördag fast.

Suck

Hade hoppats på lite revanch idag. Revanch på det avbrutna intervallpasset i söndags. Men så blev inte fallet och det börjar nu bli ont om tid inför tävlingscomebacken nästa lördag.

Mötte upp Mr T på vallen och vi värmde upp. Kroppen kändes lite seg, men ändå inte så farligt. Förhoppningarna att springa fort idag fanns fortfarande kvar. Dessutom var det dags att dra på sig spikskorna idag igen. Ett val som så här i efterhand kanske inte var helt rätt.

10x200m med 30''vila stod på programmet. Senast, för några veckor sedan, var det 8x200 på 32.18 i snitt. Jag nämner det, bara som jämförelse.

32.44 på första. 32.57 på andra. Inga direkta problem. 32.31 och 32.45 på de två nästa. Fortfarande inga problem. Pulsen var relativt låg och sjönk snabbt under den korta vilan. Däremot började jag känna lite ömhet i höger nedre senfäste. På själva hälkappan.

Men jag körde vidare. 32.59 och 33.06. På sjätte blev det lite lätt haltande steg. Ömheten blev bara värre och värre. Men jag gav mig ändå iväg på ännu ett varv. 33.49. Även om andningen kändes relatvit lätt så började det ta emot lite i benen nu. Inte minst för att fokus låg på att känna efter hur hälsen kändes.

På åttonde loppet gav jag efter för smärtan. Det kändes dumt att fortsätta. 34.31på den. Och även om tiderna skenade iväg lite på sista varvet så är det ändå okej med tanke på att jag näst intill haltade runt nu.

Fick ett snitt på 32.90. Men det känns inte allt för viktigt i det här läget. För att hitta något positivt från passet är det ändå att pulsen la sig rätt snabbt under vilan på de första sex loppen. Det ger lite förhoppningar om att kunna trycka på lite mer under kommande intervallpass på fredag. 4-6x1000m nere på banan. 1' vila. Och en måltid kring 3.20/km. Kanske går det. Kanske inte. Men som sagt. Jag ska börja med att kunna gå ordentligt med senan i morgon.