Löp-coach?

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Jag antar att ryktet hade gått.

Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Jag började genast skissa upp säsongsträningsprogram och grunduppbyggnadsprogram. Och olika saker att tänka på under löpning och saker för att få till ett effektivare löpsteg.

Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Jörrviken tur och retur

Nu är semesterresandet över. I alla fall för den här gången. Efter löpbanden i Sundsvall fortsatte vi upp till Umeå och Robertsfors. Där det var dags för lite mera skogslöpning.
Första passet blev på asfalt. Utan backar vare sig uppåt eller nedåt. Och det kändes bra i vaden. Vaden är det enda som räknas nu. Formen. Som är vidrigt dålig. Kan man alltid fixa till sen.

Det blev 6km på asfaltsvägarna genom Robertsfors och Fredriksfors (som tar ca. 30'' att springa igenom). Och nervositeten kunde lägga sig lite.

Två dagar senare var det dags igen. Jag höll till på andra sidan E4:an nu. I Sikeå. Och där var det lite mjukare, fast även lite ojämnare, skogsvägar. Jag rullade iväg bort mot något ställe som hette Jörrviken. Klockade 14'45'' där och vände tillbaka. 6km blev det även den gången och vaden kändes bra.

Nästa pass. Styrde stegen mot Jörrviken igen. Men insåg när jag kom dit att klockan stod på 12'20''. Betydligt fortare än passet innan. Flickan från landet i norr cyklade med bredvid. Och jag antar att det hade något mer farten att göra.

Efter att ha fortsatt en bit och sedan vänt så började benen kännas tunga. Riktigt tunga. Samtidigt hade värmen hittat tilbaka och solen stekte på rätt ordentligt. Halvvägs på väg tillbaka började vaden kännas lite tjock. Jag stannade till och stretchade ordentligt och fortsatte sedan i lugnt tempo.

7km kom jag upp i. Och det med lite högre fart under skorna. Åtminstånde halva sträckan. Nu är jag hemma igen. Vilket känns riktigt skönt. Och det ska senare idag. När kroppen vaknat till liv. Bli ett lungt pass i de kända skogsmarkerna runt hörnet. Innan det sedan beges in till Borgen. Till Stadion. För att se lite högre farter på DN-Galan.

Sundsvalls löpband

Sitter nu på hotellrummet i Sundsvall. Vi kom hit igår och efter lite strul med rum som inte var färdiga och betalningsmetoder så kom vi ner till grymmet. Jag tänkte att jag skulle prova springa lite på deras löpband och se vad vaden klarar av. Fick igår ihop 7km utan minsta lilla känning. Efter passet däremot kändes vaden lite stel.

Idag på morgonen var jag lite orlig för att det skulle kännas sämre. Men i stället var den lilla stelheten helt borta. Så jag studsade ner till frukosten. Tryckte i mig ordentligt och vilade sedan en timme på rummet.

Sen var det bara på med de lagom härligt luktande träningskläderna. Som knappt hade torkat från igår. Ner till gymmet och upp på bandet igen. Nu ska vi se om vaden klarar av att springa två dagar i sträck. Det gjorde den inte för två veckor sedan.

Jag hoppades på någon km i alla fall. Men efter 7km kändes jag fortfarande ingenting. Och då gick det snabbare än igår och med 2% lutning på bandet.

Nu efter passet är det inte heller någon stelhet. Så jag är glad nu. Riktigt glad. Men kanske är det just löpbanden som fungerar. Kanske klarar vaden inte av ojämna skogsvägar eller hårda asfaltsvägar? I morgon bitti packar vi ihop våra saker här och kör vidare upp till Umeå. Då blir det till att testa vaden ute i skogen. Finns inte så mycket mer än att hoppas. Och fortsätta känns glädjen eefter de två bra passen här i Sundsvall.

Imponerande löpning

Såg det här för några dagar sedan. Och blev lite chockad. Det är fruktansvärt imponerande. Fantastiskt taktiskt löpt. För att vara så pass ung och oerfaren. Hoppas han kan fortsätta utvecklas kommande år och kan konkurrera med Claesson ute på banorna.

Vadstrul. Igen.

Det halsonda försvann till slut. Och kanske var det för att jag helt enkelt struntade i det och stack ut på en joggrunda ändå. Började lite lugnt med 4km. Kändes tungt. Men det brukar det göra efter en viloperiod.

Dagen efter stack jag ut igen. Tog biln upp till Runby. Tänkte köra genom skogen bort till Kairo. Solen gassade ordentligt. Luften var tung att andas. Men steget kändes bra. Lungorna var med. När jag kom fram till Runby fanns två alternativ. Vända och köra samma väg tillbaka. Eller köra den kortare, grusvägen, tillbaka till bilen.

Skogsvägen är ca 4.5km. Grusvägen är knappa 3km. Det hade alltså gett en runda på 7.5km. Och kanske skulle jag ha nöjt mig så. Men jag ville mer idag. Det hela kändes så bra så jag vände. Och började köra skogsvägen tillbaka igen. Och det fortsatte att känns bra, ända fram till 6.5km ungefär. Då började det komma lite krampkänningar i högra vaden. Och någon minut senare så högg det till.

Helvete! Jag gick några minuter, och provade jogga igen. Det gick okej. Kändes lite, men inte så farligt.
Dagen efter var vaden inte så stel. Det känns lite när jag går, men det gör inte direkt ont. Så den här veckan, har jag parkerat mig på motionscykeln. Igen. Trist. När man bara vill ut i skogen och mala km efter km. Men tyvärr är det inte så mycket att göra åt saken.

Långvarig halssmärta

För snart två veckor sedan började jag få lite ont i halsen. Och det är där jag fortfarande är just nu. Halsen vill inte ge med sig. Det gör ont att svälja. Den är röd och irriterad. Men that's it. Inga andra sjukdomssymptom.

Och det är förbannat irriterande. Snart sticker jag ut på ett långpass bara för att det ska hända något.

Jogg med en vän

Dagen efter 7km passet var det tänkt att jag skulle vila. Men jag blev uppringd av en vän. Som precis har börjat springa lite. Han frågade om jag ville hänga på en runda. En riktigt långsam runda, för mig alltså. Givetvis kunde jag inte tacka nej, utan jag slöt upp vid honom i solna.

Han dukade upp stor frukost med färsk frukt och mackor. Och vi åt. Jag med en viss skeptis. När han ätit färdigt klappade han sig nöjt på magen och undrade lite hur han skulle orka springa. Jag log bara och undrade lite varför vi åt frukosten innan vi sprang. Och var tvungen att skratta lite.

Ut kom vi till slut och körde längs fina vägar genom Pampas Marina och bort mot Karlberg. Det kändes skönt att bara ligga där bredvid och studsa fram i över 5.30-fart. Vader och knän kändes bra.
Så jag klarade att köra två löppass i rad. Även om det andra var ett väldigt långsamt pass. Men ändå 7km.

Dagen efter intog jag vattnet. Paddlade kanot i 2,5 timme. Gled fram, kors och tvärs, över spegelblankt vatten. Med en kortare bad och lunch paus på någon ödslig strand. Och så idag. Värmen ligger fortfarande på. Svetten rinner redan innan jag börjar springa iväg. Skrapade ihop 7km [31.48.47]. Men kände att jag tog det riktigt lugnt. Ändå gick det på närmare 4.30-fart.

Nu är juni över och jag känner att det är dags att höja nivån lite. Först och främst distanserna upp till 10km. Men att jag fortsätter att köra löpning varannan dag. Däremot måste jag bli bättre på att köra knästyrkan, som jag missat totalt senaste tiden. Tyvärr blir det så så fort jag känner att knät känns bra.

Andra löpare stessar

Visiten i norr är avklarad. Det var trevligt. Om än lite för mycket intag av dryck. Jag hann med ett pass på midsommaraftonens morgon. I ett spår som var halvt igenvuxet. Men 6.5 km blev det. Och det kändes vidrigt. Som det alltid gör när det är morgonpass.

Idag var det närmare 30 grader. Perfekt. I alla fall för träning. Jag stack i väg efter jobbet. Planerade en ganska behaglig 7km runda i spåret bakom knuten. När jag kommer in i spåret brukar jag ha 2'56''. Nu tittade jag på klockan: 2'47''. Och i samma ögonblick som jag tänkte att jag skulle dra ner lite på farten så såg jag något komma ner från backen bakom mig.

En löpare klädd i "löparshorts". Ni vet, såna där korta, heta shorts. Och solglasögon. Det gick snabbt. Visserligen var det nedförsbacke för honom. Men ändå.

I samma ögonblick som jag såg honom så höjde jag i stället tempot. Blev stressad. Och tryckte på lite extra. Det gjorde jag i 20' tills jag inte längre såg honom. Resten av passet var tungt. Men jag tycker ändå att jag höll uppe både steg och tempo bra.

I slutet kom tanken att köra på under 30'. Och eftersom jag behövde runt 2.56 från spåret och hem så hoppades jag på under 27'30'' när jag kommer ut på grusvägen. Nu visade klockan 27'22''. Trots riktigt tunga ben i sista backen så stannade klockan 29'47''.

7km i 4.15/km. Och med ett knä som kändes precis som det ska. Det lovar gott. Nästa pass ska jag försöka hålla nere tempot lite. I stället försöka höja distansen upp till 8-9km. Om det inte kommer någon löpare som stressar vill säga.

Far norrut

Varje morgon när jag åker till arbetet kör jag förbi löpargymnasiet. Oftast ligger det helt öde där så tidigt på morgonen. Men den senaste veckan har jag sett grupper med löpare som är ute och kör sin morgonjogg. Det ser härligt ut. Det rycker i mina ben och jag känner mig less på att få komma hem efter jobbet och bara sticka ut på 5-6km. Varannan dag!

Efter passet i lördags blev det inga mer sjukdomskänslor. På måndagskvällen stack jag ut för att testa knä och vader igen. Och det mesta kändes faktiskt helt okej. Vänstra vaden hade lite små känningar i sig, men inget som skapade löpsvårigheter.

Idag kom jag hem lite tidigare. Drog på mig skorna direkt och stack ut i skogen. Vaden hade ungefär samma känsla som senast, men det kommer inget mer. Så jag körde på. Fick ihop 7km till slut [33.33.89].
Började de första 7' inne i skogen, hoppandes över rötter och stenar. Och det gjorde kanske att knät ömmade till lite strax innan jag kom ut på vanliga skogsvägarna. Men efter det var det helt problemfritt i knät.

Nu väntar midsommar. Och tidigt i morgon bitti. Antagligen innan både sol och tuppar känner för att resa på sig. Så far vi iväg norröver. Men träningsväskan är packad. I alla fall snart. Och jag fortsätter med passen där uppe.

Någonting är fel

Tänkte att det här skulle bli en bra vecka träningsmässigt. Började fint med löpning både måndag och tisdag. Och knät kändes riktigt bra under tisdagspasset.

Men så var jag tvungen att dra iväg till Söderköping på kurs. Och fick inte dit någon träningsmöjlighet. Tyvärr. I stället satsade jag på lördag. Och stack iväg i regnet. Men jag kände redan efter några minuter att någonting var fel i kroppen. Den kändes inte pigg. Den var hängig och seg. Och efter 15' joggande i lugn fart vände magen sig ut och in. Mitt i Edsbergsparken.

Men jag joggade vidare. Kroppen blev allt segare och efter ytterligare några minuter började det ömma lite i knät. Då stannade jag och gick vidare.
Jag börjar misstänka att jag har något i kroppen. Början på någon förkylning eller liknande. Och att det var kallt och blött gjorde kanske inte susen för smidigheten i knät heller.

Men i morgon är det en ny dag. Jag tror jag behöver lite kontinuitet med löpningen för att knät ska bli bättre. Och köra styrkeövningarna i dagarna mellan passen. Så är kroppen piggare i morgon blir det ett kortare joggpass då också.

Äntligen ute

Jag hittade en löpartröja idag. Så jag köpte den. Helt enkelt. Och när jag kom hem med den insåg jag att jag helt enkelt var tvungen att prova springa i den. Och så blev det.

Förkylningen är väl kanske inte riktigt över. Men febern är borta och jag känner mig pigg. Det som är kvar är lite snuva och slem i halsen. Men sånt brukar väl kunna hänga kvar ett bra tag efter.

Jag tänkte bara sticka ut för att rasta benen några minuter. Kanske 1-2km. Det blev 4km [18.33.53]. Vaderna kändes helt perfekta. Knät ömade lite vid 4'30'' men var helt borta vid 7'. Jag hade kunnat köra en massa mer km. Men med tanke på sjukdomen så kanske jag ska lugna mig lite.

Riktigt skönt att ha varit ute igen i alla fall. Känns som det var flera månader sedan. Hoppas bara det sista av förkylningen kan sticka iväg nu också så är det bara att dra på.

Kvällen får avslutas med fotboll. Sverige-Danmark. Och Källström är med från start!

Det vill sig fortfarande inte

Tänkte att det skulle ta fart nu med träningen igen efter de positiva beskeden förra lördagen. Nu sitter jag här. Nästan en vecka har gått och jag har fortfarande inte löpt en endaste meter. Det har visserligen inte så mycket med vaderna att göra. Bara lite.

Efter löpningen förra veckan tyckte jag att de var en bra idé att åka in och titta på maran. Och eftersom jag var där två timmar innan start, så tänkte jag promenarea runt på stan i den stekande solen. Så efter två timmars gång och lite därtill under själva loppet, kom jag hem. Riktigt sugen på att köra en mara själv. Men att sticka iväg 42km kanske inte hade varit det bästa.

Morgonen efter. Kunde jag knappt gå. Mina vader gjorde så fantastiskt jävla ont. En sådan träningsvärk har jag nog sällan skådat. Två dagar senare kunde jag gå ordentligt och tänkte att det äntligen var dags att sticka ut i skogen igen och mala km.

Tydligen inte. I stället vaknar jag upp med halsont, huvudvärk och täppt näsa. Och det sitter jag fortfarande med. Blev idag hemskickad från arbetet för att vila upp mig. Så jag antar att det är det jag gör. Efter att ha fixat kattlådan, diskat och städat hela lägenheten alltså. Och så får jag sitta här och vänta på att få köra nästa pass. I alla fall några dagar till.

Positiva besked

Nu har jag vilat från löpning i en vecka till. Tänkte att jag skulle prova jogga några minuter i början på nästa vecka. Men så blev det kullek med barn och föräldrar ute på Skeppartorp igår. Samt en matematiklek där man skulle springa och leta lappar och göra matteuppgifter. Tävlingsmänniska som jag är var jag med i ett lag och tog hem vinsten. Springandes som en tog i skogsdungen. Likaså under kulleken.

När jag jagat omkring ett tag insåg jag att det kändes riktigt bra i kroppen. Vaderna kändes inte ett dugg och inte knät heller. Så jag drog på mig träningskläderna i dag redan och stack ut i skogen i solen.

Var nervös, men efter 14.17.66 kunde jag konstatera att det inte kändes något i vaderna. Kanske skulle jag kunnat köra ett par km till, men det kändes dumt att chansa att dra upp skadan igen.
Knät däremot, det ömmade till lite efter 9'30'', fram till 11'30''. Sen försvann det långsamt. Så det kanske bara är lite ovana. Får hoppas på det. Då kanske det börjar bli dags att långsamt skruva upp distanserna igen.
Undertiden, så bär det nu in till storstan för att se på maran. Drömma sig bort. Längta och önskas. Och minnas.

Negativa besked

Efter att ha vilat i stort sätt en vecka från löpning, var det idag dags att testa om vaden håller för lite lättare jogg. 13 minuter senare kan jag konstatera att den inte gjorde det.

Allt kändes perfekt när jag stack iväg. Första 10' längs norrviken. Vattnet precis bredvid. Lukten av vatten och sand. Och det kändes lite som att det här skulle kunna gå vägen. Men bara någon minut senare började det komma lite stickningar i vänstra vaden. Och det blev värre och värre.

Efter 15' började det sticka lite i knät också. Jag vet inte om det beror på ovanhet eller vad det är. Knät borde väl inte kunna bli sämre genom att vila?

Vad som väntar kommande vecka vet jag inte riktigt. Jag får känna efter hur vaderna känns närmsta dagarna. Men antagligen väntar en del pass på cykeln. Tyvärr. Jag börjar hata den där förbannade cykeln snart. Jag vill vara ute. Ute och mala mil i stället.

Skorna förstör vaderna

Senaste veckan har inte riktig gått lika bra som tidigare. Knät har visserligen känts riktigt bra. Och hälsenorna likaså. Men det var det där med vaderna.

Efter passet med Janne i måndags så var det först inga problem med vaderna. dagen efter kändes det ocksj. Och ett par km på onsdagen gick också fint. Men under fredagspasset så högg det till igen. När klockan passerat 29' så tog det stopp.

Nu har det gått ytterligare några dagar, men det vill sig inte riktigt. Jag har inte vågat springa med vaden ännu. Utan låter det gå några dagar till. Som vanligt har jag mina misstankar om vad det kan vara. Mina fritidsskor är aningen för små, så jag får dra in tårna hela dagarna. Jag tror det kan orsaka vadproblemen eftersom tåböjarmusklerna fäster i vaderna. Ännu något Fröken Bengtsson lärt mig.

Nu blir det en lugn långhelg. Där jag fortsätter med styrkan och kanske något cykelpass. Men vaderna får nog vila lite till. Bara för säkerhetsskull. Och snart blir det en tur till affären, för att införskaffa nya skor.

Lite vadstrul

Åkte ut till Janne efter jobbet igår. Fick plötslig blackout på vägen dit och kom inte på hur jag skulle åka. Det tog halva vägen innan jag kom på att jag var på väg till Naprapaten Fröken Bengtsson. Sen körde jag fel tre gånger till innan jag kom fram. Konstigt hur en väg man åkt massor med gånger blir så mycket mer avancerad när man kommer från en annan utgångspunkt.

I vilket fall som helst. Fram kom jag. Och vi planerade en lugn 8.8km runda. Rekord långt för sedan knäskadeuppehållet. Likaså lite vågat kanske. Men efter de vanliga 20' var det bara att korta ner svängen. Kapa bort drygt 2km. Inte för att knät gjorde ont. Utan för att orken inte finns där.

Vid 20-25' tar jag slut just nu. Det är där jag ligger. Men om någon enstaka vecka ska 8-10km inte vara några problem. Orkesmässigt i alla fall.
Knät kändes bra igår också. Wohoo! Enstaka stunder känner jag mig nästan som en löpare igen.

När det återstod några få minuter dock. Högg det till lite i vänster vad. Kändes som konstant krampkänning. Riktigt ont att stiga upp i morse, men under dagen har det blivit bättre. Kanske ska det gå att jogga ett pass i morgon igen.

6.5km blev det i vilket fall som helst. På 29.41.41. Helt okej. För att vara nu. Löpvila idag, allt efter Fröken Bengtssons order. I stället lite styrka. Vader, knän och mage/rygg. Och laddning till morgondagens möjliga pass. Om jag hittar tid mellan arbetet och personalmötet.

Virrigt på Järva

I torsdags blev det 7km. Det kändes bra i knät så när jag kom förbi de klassiska 30-skyltarna där sista km börjar. Så tryckte jag på lite. Dels för att jag har saknat att få köra i lite högre temo. Dels för att benen kändes relativt pigga. Men också för att testa om knät klarade av lite högre farter. 4.13.11. Och knät kändes lika bra som i början av passet.

Senaste veckan har jag dock känt lite i utkanten av höger bakisda lår. Senan som går där har varit öm och stel. Jag har stretchat extra mycket och sen passet i torsdags har det känts bra. Så det är bara köra vidare.

Idag stack jag iväg till Järvafältet. Regnet hängde i luften, men ändå var det fullt med folk som strosade omkring på diverse stigar.
Jag har egentligen aldrig sprungit ute på fältet, så jag har ingen direkt koll på rundor och stigar. Det finns ju ett par kan man lätt påstå. Men jag stack iväg. Utan att komma ihåg att låsa bilen. Och kom efter 10' till ett dead end. Vände och körde tillbaka. Och iväg åt andra hållet i stället. Plötsligt kom jag ut strax ovanför stinsen och hittade en bra länk mellan där jag håller till och järvafältet, utan att egentligen behöva springa över bilvägarna.

Efter 25' blev benen väldigt tunga. Men knät känns fortfarande riktigt bra. Inte perfekt än, men riktigt bra. Så det är bara fortsätta köra varannan dag löpning ett par veckor till. Totalt blev det 7.5km. Och det är där kring det får ligga ett par pass nu.

Nytt rehabrekord

Två sköna pass i rad nu. Efter det lite snabbare passet (4.33/km) i fredags så blev det ett lite lugnare pass i söndags. 6.5km i 4.58/km. Visserligen på smala stigar genom skogen, men det gick bra ändå.

Idag var det dags igen. Regnigt och blött. Men jag ska vara ärlig och säga att duggregn nästan är min favorit. Det är härligt att mala km genom regnet. Idag blev det visserligen inte så många, men ändå ett nytt rehabrekord. 8km kom jag upp i. (38.44.30).

I början kändes det riktigt riktigt bra. Men efter en stund på asfalt, efter ca 20' så började det komma lite i knät. Ingen ömhet, men det blev någon känsla där i som inte riktigt kändes bra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Jag stannade. Gick någon minut. Och fortsatte.

Den negativa känslan var borta. Och det hela flöt på bra igen.
I morgon är det tänkt att det är vila från löpning. Men vi har tävling med barnen på arbetet. 800m ska de största springa. Och jag har äran att vara förlöpare. Får hoppas att det går bra med knät. Och att barnen inte rusar på allt för fort.

7 riktigt fina km

Steg upp tidigt idag. Och efter en kort stund drog jag på mig träningskläderna för att sticka ut i solen. Luften var kylig så det blev både långbyxor och långärmad tröja.

I när jag kommer in i spåret brukar jag ha 2.56. I dag hade jag 2.53. Och det kändes riktigt bra. I huvud. I ben. I knät. Jag körde på. Och det fortsatte att kännas riktigt fint. Tempot var lite högre än vanligt, men så länge det kändes bra tyckte jag inte det fanns anledning till att sänka farten.

Efter 25' började jag känna lite i knät. Ingen ömhet. Ingen smärta. Men att det har varit något där. Eller är något där. Så jag sänkte farten lite. Och det började kännas bra igen. Ut ur spåret och jag hade över 5' på mig för att klara under 5.00/km. Från spåret och hem går uppför. Och jag klockade den biten på fina 2.30

Totalt 7km på 31.52.57. Och ett fint snitt på 4.33/km. Och bäst av allt. Riktigt bra känsla i knät.

Snabb återkomst

Det fortsätter gå framåt med rehaben på knäsenan. Senaste tre passen har jag inte behövt gå någonting mellan löpningen, utan jag har kunnat köra på ett hela pass utan att känna någon ömhet i knät.

Långsamt så stegras distanserna och på de senaste tre passen har det gått från 4km till 6km. Var av ett av passet har gått lite snabbare. Kom ner på 4.53/km. Inget direkt att skryta med, men jämfört med de andra passen som legat närmare 5.15-5.20.

Idag blev det ett riktigt behagligt 6km pass. Kan inte påstå att det känns lätt. Men samtidigt är det inte speciellt ansträngande heller. Det hela flyter bara på. Sen när solen visar sig från sin underbara sida. Luften är varm och skön. Marken är torr. Och den gröna färgen börjar komma fram allt mer. Då är det lätt. Då är det roligt att springa. Riktigt roligt.

Kommande vecka fortsätter jag smyga upp distanserna lite. På onsdag ska jag på ett återbesök hos Fröken Bengtsson för att kolla till hur läkningen av senan går. Men som det känts senaste dagarna så är jag inte orolig.