Jogg med en vän

Dagen efter 7km passet var det tänkt att jag skulle vila. Men jag blev uppringd av en vän. Som precis har börjat springa lite. Han frågade om jag ville hänga på en runda. En riktigt långsam runda, för mig alltså. Givetvis kunde jag inte tacka nej, utan jag slöt upp vid honom i solna.

Han dukade upp stor frukost med färsk frukt och mackor. Och vi åt. Jag med en viss skeptis. När han ätit färdigt klappade han sig nöjt på magen och undrade lite hur han skulle orka springa. Jag log bara och undrade lite varför vi åt frukosten innan vi sprang. Och var tvungen att skratta lite.

Ut kom vi till slut och körde längs fina vägar genom Pampas Marina och bort mot Karlberg. Det kändes skönt att bara ligga där bredvid och studsa fram i över 5.30-fart. Vader och knän kändes bra.
Så jag klarade att köra två löppass i rad. Även om det andra var ett väldigt långsamt pass. Men ändå 7km.

Dagen efter intog jag vattnet. Paddlade kanot i 2,5 timme. Gled fram, kors och tvärs, över spegelblankt vatten. Med en kortare bad och lunch paus på någon ödslig strand. Och så idag. Värmen ligger fortfarande på. Svetten rinner redan innan jag börjar springa iväg. Skrapade ihop 7km [31.48.47]. Men kände att jag tog det riktigt lugnt. Ändå gick det på närmare 4.30-fart.

Nu är juni över och jag känner att det är dags att höja nivån lite. Först och främst distanserna upp till 10km. Men att jag fortsätter att köra löpning varannan dag. Däremot måste jag bli bättre på att köra knästyrkan, som jag missat totalt senaste tiden. Tyvärr blir det så så fort jag känner att knät känns bra.

Andra löpare stessar

Visiten i norr är avklarad. Det var trevligt. Om än lite för mycket intag av dryck. Jag hann med ett pass på midsommaraftonens morgon. I ett spår som var halvt igenvuxet. Men 6.5 km blev det. Och det kändes vidrigt. Som det alltid gör när det är morgonpass.

Idag var det närmare 30 grader. Perfekt. I alla fall för träning. Jag stack i väg efter jobbet. Planerade en ganska behaglig 7km runda i spåret bakom knuten. När jag kommer in i spåret brukar jag ha 2'56''. Nu tittade jag på klockan: 2'47''. Och i samma ögonblick som jag tänkte att jag skulle dra ner lite på farten så såg jag något komma ner från backen bakom mig.

En löpare klädd i "löparshorts". Ni vet, såna där korta, heta shorts. Och solglasögon. Det gick snabbt. Visserligen var det nedförsbacke för honom. Men ändå.

I samma ögonblick som jag såg honom så höjde jag i stället tempot. Blev stressad. Och tryckte på lite extra. Det gjorde jag i 20' tills jag inte längre såg honom. Resten av passet var tungt. Men jag tycker ändå att jag höll uppe både steg och tempo bra.

I slutet kom tanken att köra på under 30'. Och eftersom jag behövde runt 2.56 från spåret och hem så hoppades jag på under 27'30'' när jag kommer ut på grusvägen. Nu visade klockan 27'22''. Trots riktigt tunga ben i sista backen så stannade klockan 29'47''.

7km i 4.15/km. Och med ett knä som kändes precis som det ska. Det lovar gott. Nästa pass ska jag försöka hålla nere tempot lite. I stället försöka höja distansen upp till 8-9km. Om det inte kommer någon löpare som stressar vill säga.

Far norrut

Varje morgon när jag åker till arbetet kör jag förbi löpargymnasiet. Oftast ligger det helt öde där så tidigt på morgonen. Men den senaste veckan har jag sett grupper med löpare som är ute och kör sin morgonjogg. Det ser härligt ut. Det rycker i mina ben och jag känner mig less på att få komma hem efter jobbet och bara sticka ut på 5-6km. Varannan dag!

Efter passet i lördags blev det inga mer sjukdomskänslor. På måndagskvällen stack jag ut för att testa knä och vader igen. Och det mesta kändes faktiskt helt okej. Vänstra vaden hade lite små känningar i sig, men inget som skapade löpsvårigheter.

Idag kom jag hem lite tidigare. Drog på mig skorna direkt och stack ut i skogen. Vaden hade ungefär samma känsla som senast, men det kommer inget mer. Så jag körde på. Fick ihop 7km till slut [33.33.89].
Började de första 7' inne i skogen, hoppandes över rötter och stenar. Och det gjorde kanske att knät ömmade till lite strax innan jag kom ut på vanliga skogsvägarna. Men efter det var det helt problemfritt i knät.

Nu väntar midsommar. Och tidigt i morgon bitti. Antagligen innan både sol och tuppar känner för att resa på sig. Så far vi iväg norröver. Men träningsväskan är packad. I alla fall snart. Och jag fortsätter med passen där uppe.

Någonting är fel

Tänkte att det här skulle bli en bra vecka träningsmässigt. Började fint med löpning både måndag och tisdag. Och knät kändes riktigt bra under tisdagspasset.

Men så var jag tvungen att dra iväg till Söderköping på kurs. Och fick inte dit någon träningsmöjlighet. Tyvärr. I stället satsade jag på lördag. Och stack iväg i regnet. Men jag kände redan efter några minuter att någonting var fel i kroppen. Den kändes inte pigg. Den var hängig och seg. Och efter 15' joggande i lugn fart vände magen sig ut och in. Mitt i Edsbergsparken.

Men jag joggade vidare. Kroppen blev allt segare och efter ytterligare några minuter började det ömma lite i knät. Då stannade jag och gick vidare.
Jag börjar misstänka att jag har något i kroppen. Början på någon förkylning eller liknande. Och att det var kallt och blött gjorde kanske inte susen för smidigheten i knät heller.

Men i morgon är det en ny dag. Jag tror jag behöver lite kontinuitet med löpningen för att knät ska bli bättre. Och köra styrkeövningarna i dagarna mellan passen. Så är kroppen piggare i morgon blir det ett kortare joggpass då också.

Äntligen ute

Jag hittade en löpartröja idag. Så jag köpte den. Helt enkelt. Och när jag kom hem med den insåg jag att jag helt enkelt var tvungen att prova springa i den. Och så blev det.

Förkylningen är väl kanske inte riktigt över. Men febern är borta och jag känner mig pigg. Det som är kvar är lite snuva och slem i halsen. Men sånt brukar väl kunna hänga kvar ett bra tag efter.

Jag tänkte bara sticka ut för att rasta benen några minuter. Kanske 1-2km. Det blev 4km [18.33.53]. Vaderna kändes helt perfekta. Knät ömade lite vid 4'30'' men var helt borta vid 7'. Jag hade kunnat köra en massa mer km. Men med tanke på sjukdomen så kanske jag ska lugna mig lite.

Riktigt skönt att ha varit ute igen i alla fall. Känns som det var flera månader sedan. Hoppas bara det sista av förkylningen kan sticka iväg nu också så är det bara att dra på.

Kvällen får avslutas med fotboll. Sverige-Danmark. Och Källström är med från start!

Det vill sig fortfarande inte

Tänkte att det skulle ta fart nu med träningen igen efter de positiva beskeden förra lördagen. Nu sitter jag här. Nästan en vecka har gått och jag har fortfarande inte löpt en endaste meter. Det har visserligen inte så mycket med vaderna att göra. Bara lite.

Efter löpningen förra veckan tyckte jag att de var en bra idé att åka in och titta på maran. Och eftersom jag var där två timmar innan start, så tänkte jag promenarea runt på stan i den stekande solen. Så efter två timmars gång och lite därtill under själva loppet, kom jag hem. Riktigt sugen på att köra en mara själv. Men att sticka iväg 42km kanske inte hade varit det bästa.

Morgonen efter. Kunde jag knappt gå. Mina vader gjorde så fantastiskt jävla ont. En sådan träningsvärk har jag nog sällan skådat. Två dagar senare kunde jag gå ordentligt och tänkte att det äntligen var dags att sticka ut i skogen igen och mala km.

Tydligen inte. I stället vaknar jag upp med halsont, huvudvärk och täppt näsa. Och det sitter jag fortfarande med. Blev idag hemskickad från arbetet för att vila upp mig. Så jag antar att det är det jag gör. Efter att ha fixat kattlådan, diskat och städat hela lägenheten alltså. Och så får jag sitta här och vänta på att få köra nästa pass. I alla fall några dagar till.

Positiva besked

Nu har jag vilat från löpning i en vecka till. Tänkte att jag skulle prova jogga några minuter i början på nästa vecka. Men så blev det kullek med barn och föräldrar ute på Skeppartorp igår. Samt en matematiklek där man skulle springa och leta lappar och göra matteuppgifter. Tävlingsmänniska som jag är var jag med i ett lag och tog hem vinsten. Springandes som en tog i skogsdungen. Likaså under kulleken.

När jag jagat omkring ett tag insåg jag att det kändes riktigt bra i kroppen. Vaderna kändes inte ett dugg och inte knät heller. Så jag drog på mig träningskläderna i dag redan och stack ut i skogen i solen.

Var nervös, men efter 14.17.66 kunde jag konstatera att det inte kändes något i vaderna. Kanske skulle jag kunnat köra ett par km till, men det kändes dumt att chansa att dra upp skadan igen.
Knät däremot, det ömmade till lite efter 9'30'', fram till 11'30''. Sen försvann det långsamt. Så det kanske bara är lite ovana. Får hoppas på det. Då kanske det börjar bli dags att långsamt skruva upp distanserna igen.
Undertiden, så bär det nu in till storstan för att se på maran. Drömma sig bort. Längta och önskas. Och minnas.

Negativa besked

Efter att ha vilat i stort sätt en vecka från löpning, var det idag dags att testa om vaden håller för lite lättare jogg. 13 minuter senare kan jag konstatera att den inte gjorde det.

Allt kändes perfekt när jag stack iväg. Första 10' längs norrviken. Vattnet precis bredvid. Lukten av vatten och sand. Och det kändes lite som att det här skulle kunna gå vägen. Men bara någon minut senare började det komma lite stickningar i vänstra vaden. Och det blev värre och värre.

Efter 15' började det sticka lite i knät också. Jag vet inte om det beror på ovanhet eller vad det är. Knät borde väl inte kunna bli sämre genom att vila?

Vad som väntar kommande vecka vet jag inte riktigt. Jag får känna efter hur vaderna känns närmsta dagarna. Men antagligen väntar en del pass på cykeln. Tyvärr. Jag börjar hata den där förbannade cykeln snart. Jag vill vara ute. Ute och mala mil i stället.

Skorna förstör vaderna

Senaste veckan har inte riktig gått lika bra som tidigare. Knät har visserligen känts riktigt bra. Och hälsenorna likaså. Men det var det där med vaderna.

Efter passet med Janne i måndags så var det först inga problem med vaderna. dagen efter kändes det ocksj. Och ett par km på onsdagen gick också fint. Men under fredagspasset så högg det till igen. När klockan passerat 29' så tog det stopp.

Nu har det gått ytterligare några dagar, men det vill sig inte riktigt. Jag har inte vågat springa med vaden ännu. Utan låter det gå några dagar till. Som vanligt har jag mina misstankar om vad det kan vara. Mina fritidsskor är aningen för små, så jag får dra in tårna hela dagarna. Jag tror det kan orsaka vadproblemen eftersom tåböjarmusklerna fäster i vaderna. Ännu något Fröken Bengtsson lärt mig.

Nu blir det en lugn långhelg. Där jag fortsätter med styrkan och kanske något cykelpass. Men vaderna får nog vila lite till. Bara för säkerhetsskull. Och snart blir det en tur till affären, för att införskaffa nya skor.

Lite vadstrul

Åkte ut till Janne efter jobbet igår. Fick plötslig blackout på vägen dit och kom inte på hur jag skulle åka. Det tog halva vägen innan jag kom på att jag var på väg till Naprapaten Fröken Bengtsson. Sen körde jag fel tre gånger till innan jag kom fram. Konstigt hur en väg man åkt massor med gånger blir så mycket mer avancerad när man kommer från en annan utgångspunkt.

I vilket fall som helst. Fram kom jag. Och vi planerade en lugn 8.8km runda. Rekord långt för sedan knäskadeuppehållet. Likaså lite vågat kanske. Men efter de vanliga 20' var det bara att korta ner svängen. Kapa bort drygt 2km. Inte för att knät gjorde ont. Utan för att orken inte finns där.

Vid 20-25' tar jag slut just nu. Det är där jag ligger. Men om någon enstaka vecka ska 8-10km inte vara några problem. Orkesmässigt i alla fall.
Knät kändes bra igår också. Wohoo! Enstaka stunder känner jag mig nästan som en löpare igen.

När det återstod några få minuter dock. Högg det till lite i vänster vad. Kändes som konstant krampkänning. Riktigt ont att stiga upp i morse, men under dagen har det blivit bättre. Kanske ska det gå att jogga ett pass i morgon igen.

6.5km blev det i vilket fall som helst. På 29.41.41. Helt okej. För att vara nu. Löpvila idag, allt efter Fröken Bengtssons order. I stället lite styrka. Vader, knän och mage/rygg. Och laddning till morgondagens möjliga pass. Om jag hittar tid mellan arbetet och personalmötet.

Virrigt på Järva

I torsdags blev det 7km. Det kändes bra i knät så när jag kom förbi de klassiska 30-skyltarna där sista km börjar. Så tryckte jag på lite. Dels för att jag har saknat att få köra i lite högre temo. Dels för att benen kändes relativt pigga. Men också för att testa om knät klarade av lite högre farter. 4.13.11. Och knät kändes lika bra som i början av passet.

Senaste veckan har jag dock känt lite i utkanten av höger bakisda lår. Senan som går där har varit öm och stel. Jag har stretchat extra mycket och sen passet i torsdags har det känts bra. Så det är bara köra vidare.

Idag stack jag iväg till Järvafältet. Regnet hängde i luften, men ändå var det fullt med folk som strosade omkring på diverse stigar.
Jag har egentligen aldrig sprungit ute på fältet, så jag har ingen direkt koll på rundor och stigar. Det finns ju ett par kan man lätt påstå. Men jag stack iväg. Utan att komma ihåg att låsa bilen. Och kom efter 10' till ett dead end. Vände och körde tillbaka. Och iväg åt andra hållet i stället. Plötsligt kom jag ut strax ovanför stinsen och hittade en bra länk mellan där jag håller till och järvafältet, utan att egentligen behöva springa över bilvägarna.

Efter 25' blev benen väldigt tunga. Men knät känns fortfarande riktigt bra. Inte perfekt än, men riktigt bra. Så det är bara fortsätta köra varannan dag löpning ett par veckor till. Totalt blev det 7.5km. Och det är där kring det får ligga ett par pass nu.

Nytt rehabrekord

Två sköna pass i rad nu. Efter det lite snabbare passet (4.33/km) i fredags så blev det ett lite lugnare pass i söndags. 6.5km i 4.58/km. Visserligen på smala stigar genom skogen, men det gick bra ändå.

Idag var det dags igen. Regnigt och blött. Men jag ska vara ärlig och säga att duggregn nästan är min favorit. Det är härligt att mala km genom regnet. Idag blev det visserligen inte så många, men ändå ett nytt rehabrekord. 8km kom jag upp i. (38.44.30).

I början kändes det riktigt riktigt bra. Men efter en stund på asfalt, efter ca 20' så började det komma lite i knät. Ingen ömhet, men det blev någon känsla där i som inte riktigt kändes bra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Jag stannade. Gick någon minut. Och fortsatte.

Den negativa känslan var borta. Och det hela flöt på bra igen.
I morgon är det tänkt att det är vila från löpning. Men vi har tävling med barnen på arbetet. 800m ska de största springa. Och jag har äran att vara förlöpare. Får hoppas att det går bra med knät. Och att barnen inte rusar på allt för fort.

7 riktigt fina km

Steg upp tidigt idag. Och efter en kort stund drog jag på mig träningskläderna för att sticka ut i solen. Luften var kylig så det blev både långbyxor och långärmad tröja.

I när jag kommer in i spåret brukar jag ha 2.56. I dag hade jag 2.53. Och det kändes riktigt bra. I huvud. I ben. I knät. Jag körde på. Och det fortsatte att kännas riktigt fint. Tempot var lite högre än vanligt, men så länge det kändes bra tyckte jag inte det fanns anledning till att sänka farten.

Efter 25' började jag känna lite i knät. Ingen ömhet. Ingen smärta. Men att det har varit något där. Eller är något där. Så jag sänkte farten lite. Och det började kännas bra igen. Ut ur spåret och jag hade över 5' på mig för att klara under 5.00/km. Från spåret och hem går uppför. Och jag klockade den biten på fina 2.30

Totalt 7km på 31.52.57. Och ett fint snitt på 4.33/km. Och bäst av allt. Riktigt bra känsla i knät.

Snabb återkomst

Det fortsätter gå framåt med rehaben på knäsenan. Senaste tre passen har jag inte behövt gå någonting mellan löpningen, utan jag har kunnat köra på ett hela pass utan att känna någon ömhet i knät.

Långsamt så stegras distanserna och på de senaste tre passen har det gått från 4km till 6km. Var av ett av passet har gått lite snabbare. Kom ner på 4.53/km. Inget direkt att skryta med, men jämfört med de andra passen som legat närmare 5.15-5.20.

Idag blev det ett riktigt behagligt 6km pass. Kan inte påstå att det känns lätt. Men samtidigt är det inte speciellt ansträngande heller. Det hela flyter bara på. Sen när solen visar sig från sin underbara sida. Luften är varm och skön. Marken är torr. Och den gröna färgen börjar komma fram allt mer. Då är det lätt. Då är det roligt att springa. Riktigt roligt.

Kommande vecka fortsätter jag smyga upp distanserna lite. På onsdag ska jag på ett återbesök hos Fröken Bengtsson för att kolla till hur läkningen av senan går. Men som det känts senaste dagarna så är jag inte orolig.

Några veckor senare

Nu har det gått en tid sen det där passet som gjorde att jag defenitivt inte kunde springa mer. Jag har tillbringat en dag i veckan hos Fröken Bengtsson (naprapat). Hon har masserat och irriterat senan som fäster in i knäskålen från lårmuskeln. Samt fått lite accunpunktur och ström i en del av lårmuskeln.
På sidan om har jag arbetat med diverse övningar för att stärka den biten av lårmuskeln som är för svag.

Under den senaset veckan har jag börjat jogga lite också. Blandat lite gång och jogg. Första passet blev totalt 10' jogg. Andra blev 12' och tredje blev 2'. Varav 10' i sträck.

Idag stack jag iväg på morgonen och körde 2' gång - 8' jogg - 2' gång - 8' jogg - 1' gång - 5' jogg. Alltså 21' jogg och kortare gångvila än tidigare mellan joggbitarna. Det började ömma lite i knät i slutet på 8' joggen, men enligt Fröken Bengtsson så ska det vara normalt eftersom hon i onsdags satte en nål i själva senan.

Efter löppasset stannade jag till vid den nyrenoverade simhallen och drog av 1000m simning också. Bara för att. Och igår sällskapde jag Janne på hans långpass med cykeln bredvid. I alla fall fram till jag fick punktering. Nu är punkan lagad och fortsätter vädret som det varit, så blir det nog fler cykelpass ute mellan löppassen.

68 sekundjävlar senare

Efter två veckors vila stack jag idag ut för att testa om knät skulle hålla. Det gjorde det. I 68 sekunder. Sen började det göra ont igen. Och efter några minuter kom ömhet i det vänstra också. Inte lika intensivt som i det högra. Men det känns inte okej.

Ska höra lite med Fröken Bengtsson som är spcialicerad på idrottskador. Hon hjälpte mig senast när jag hade liknande knäproblem. Har för mig att det gick rätt snabbt efter hennes behandling.

Nu blir det några dagars soffsittande till. Hade nästan börjat vänja mig vid det. tycka det var skönt att komma hem och sätta sig i soffan. Inte göra ett skit. Men så idag. Under de 2km. Fick jag den där härliga känslan över att springa. Att fara fram över fälten. Genom skogarna. Längs vägarna. Och bara att få den känslan igen. Är en liten vinst.

Break

Det går inte. Efter att ha provat jogga några långsamma km med Janne så sa det stopp. Redan efter 2' började det ömma i knät och 20' senare när vi stannade så gjorde det förbannat ont. Dagen efter kunde jag knappt gå. Det går inte att böja på knät ordentligt. Och det är en lättare svullnad.

Någonstans började jag fundera på löparknä. Men det är väl på utsidan man ska ha ont då? Jag har ont mitt på och lite på insidan.
Nu har det gått tre dagar sedan passet och knät känns bättre. Jag kan böja på det och luta mig på det ordentligt. Men jag tror ändå det kommer att dröja några veckor innan jag testar att jogga igen.

Som tur var har jag ingen direkt säsong som jag missar. Även om det känns riktigt trist när jag väl var uppe på 20km pass och bra intervaller. Nu är det bara att vila och låta skiten bli bra igen. Och så börja om från början igen.

Har bytt både löparskor och fritidsskor. Om det nu skulle ha påverkar knät. Samt kör styrka för musklerna kring knäskålen. Så är det bara hoppas att det hela blir bra snabbt. Trist. men någon sa att träningslivet är långt. Så det är väl bara att vara nöjd att det inte är senan som gör ont.

Det vill sig inte riktigt

Efter en hel veckan löpvila kändes det som att knät var bättre. Redan efter tre dagar gjorde det inte ont att gå så tankarna var relativt positiva.
Idag stack jag ut bara för att jogga några minuter. Och efter 7 minuter började det ömma i knät. En ömhet som sitter mitt på eller i knät. Svårt att få grepp om exakt vart. Men ömheten påminner om den jag hade i vänster knä i början på året.

När jag hade ont i vänster knä så vilade jag inte. Jag körde på och började samtidigt köra knästyrka med viktband kring foten. Det gick över delvis. Ömheten finns fortfarande kvar när jag trycker på en punkt på knät, men känns aldrig när jag springer.

Så planen kommande vecka är att köra på. 15-25 minuters pass. Långsamt. Och så köra knästyrkan minst en gång per dag. Så får vi se om det går över. Eftersom vägarna numera ser helt okej ut. Och isen försvunnit. Så är det inga direkta ojämnheter som gör att knät får jobba oregelbundet.

En annan teori. Som gjorde att jag tidigare haft ont i knät. Är mitt arbete. Eftersom jag ofta får sitta ner på knä när jag hjälper barnen och klä på sig så får jag tryck på knäskålen hela tiden. Ska försöka tänka på att sitta på ett annat sätt eller sitta på en bänk. Och dessutom borde det bli vår snart. Tycker jag. Så det inte behövs så mycket påklädnad.

Ett ömt muskelfäste och en ny sko

Efter långpasset mådde benen lite lagom bra. Värre blev det dagen efter. Låren gjorde riktigt ont när jag gick. Men det kändes mest som träningsvärk så det var abara att köra på. 12 km dagen efter kändes förvånandsvärt bra. Benen pinnade på och efter en lugnare öppning så höjde jag farten ordentligt sista 4-5km. Och avslutade på fina 4.15.01.

Men de pigga benen skulle inte hålla speciellt länge. 10km på fredagen. Och det var en rejäl pina. Brutalt tungt från första steget. Benen gjorde ont och allt kändes bara skit. Men. En sak var mer oroande än tunga ben och trög form. Det var ömhet ovanför höger knäskål. När jag böjer upp benet ordentligt bakåt så ömmar det till. D.v.s i stort sätt varje löpsteg.

Ömheten satt i under kvällen när jag gick. Samt under större delen av lördagen. På söndagen däremot kändes benen bättre och jag började ladda för kommande mängdvecka med hård träning och långa pass.

Det höll i några km. Efter 6km började det ömma ovanför knät igen. Så jag stannade. Gick några minuter tills det onda släppte. Sen började jag jogga lite. Efter några minuter kom det tillbaka. Till slut gav jag upp och gick resten av rundan hem. Och kom fram till att avbryta mängdveckan på en gång.

Det finns ingen idé att chansa. Jag skulle kunna träna på med lättare ömhet. Kanske försvinner det. Kanske är det bara lite skit som satt sig där efter alla milen på det här vidriga underlaget. Men kanske är det början på något envisare. Och då känner jag att jag lika väl kan ta det lite lugnt några dagar och se till att det inte blir värre.

Så nu blir det ett par vilodagar. I slutet på veckan kanske jag kan prova rulla igång med lite lugnare 5-7km pass. Och jag väntar lite med fler 20km pass. Tyvärr. Träningslivet är långt var det någon som förklarade. Så jag får försöka tänka så. Det är åtminståne inte hälsean som spökar. Och bara det känns väldigt bra.

För övrigt. Så under det korta 8km passet idag. Så fick jag väldigt positiva känslor av de nya skorna. Mina Asics Gel 1140

Äntligen långpass igen

Första veckan efter tio dagars sjukdomsvila har börjat bra. Efter "komma igång passen" i lördags och söndags fick jag sällskap i måndags av Janne. 14.5km blev det och ärligt talat. Det var bland de vidrigaste passet någonsin. Sista 4-5km tog jag mig knappt framåt. Benen var enorma stockar som inte gick att lyfta. Men tack vara att Janne var med, så var det bara att bita ihop och fullfölja.

I tisdags var det vila. Hovet intogs och en skitmatch mellan Djurgården-Skellefteå. Nog sagt om den och pajasen till domare.

I går. Var det dags att ta sig an något större. 20km. För första gången på rätt länge. Första 13km flöt på fint. Inte speciellt kallt och benen kändes helt okej. Vid 13km kom det en backa. Som varade i 1500m. Efter den var det inte lika roligt.

Men jag tryckte i mig lite knäckebröd som jag hade med mig i fickan. Och fick lite extra energi. Fram till 16km. Då kom det en backe till. Som varade i ytterligare 1500m. Efter den varjag död. Eller benen i alla fall. Lungorna fungerade fint. Men benen blev stora stockar igen och det gick knappt att ta sig framåt. Samtidigt som kylan började sprida sig i kroppen.

Men återigen. Så är det bara att bita ihop. Jag måste hem och då är det lika bra att springa hem. Det går snabbare än att gå. Så jag klarade 20km [1.39.25.54]. Ingen supertid. Men det får duga.
Knän och senor känns okej. Om man inte räknar stumhet och trötthet. Och vägarna börjar bli bättre. Det lovar gott till kommande pass.

Idag känns vaderna lite stela. Får se hur de känns efter arbetsdagen. Om det blir 12km eller 10km.