Röntgen avklarad

Nu har det gått en tid sen jag skrev senast. Efter att ha varit hos Dr. Gustafsson så fick jag vänta lite med att få en tid till ultraljudsröntgen. Den gjorde jag vid Globen i fredags och fick kanske inte det besked jag hoppades på.

Det var endast en liten svullnad vid nedre hälsenefästet. Inget mer. Läkaren där ansåg att det kunde gå över med exentrisk träning och stretching.
Skitsnack, tänkte jag.

Jag hade samma problem med högra innan operationen på den och det hjälpte ingenting. När de väl öppnade den var det bra mycket mer fel än de såg på röntgen.

Så under nästa vecka ska jag prata med Dr. Gustafsson igen och bestämma hurvida en operation är aktuell. Jag ska försöka få till den i alla fall, vilket jag tror inte är pmöjligt eftersom jag är den som betalar kalaset.

Under senaste månaden har det mest blivit lite sporadiskt tränande. Motivationen har inte varit på topp eftersom jag inte vet när operationsuppehållet blir av. Samt att jag har alldeles för mycket att göra på arbetet just nu.
Lite cyklande, löpning och styrketräning har det blivit, när det funnits tid.

Cut me open Dr!

Senaste veckorna har det blivit lite mera löpning. Den distansen som tidigare var uppvärmningssträckan har nu blivit huvudpasset. Alltså korta lugna rundor på 3-4km. Inte mycket att hänga i granen, men det är skönt att få komma ut i alla fall. Dessutom spelar det ingen större roll om senan blir sämre just nu, när jag ändå ska försöka få till en operation på den.

Annars har jag fortsatt att trampa på cykeln. Senaste tiden har det blivit lite mera motionscykel. Och så något lättare styrkepass på det.

idag däremot var jag på idrottskliniken i solna. Hos Dr. Gustafsson. Han som opererade min högra hälsena för lite drygt tre år sedan.
Idag kollade han lite på vänster hälsena. Och bedömde att det antagligen rörde sig om samma skada som det tidigare var på den högra. Jag fick remiss till att göra en ultraljudsröntgen på Täby sjukhus.

Dr. Gustafsson hade gärna öppnat upp och kollat på en gång, men det kanske var bäst att kolla upp det först. Vilket ger mig lite tid till att förbereda mig och meddela chefen. Jag räknar med att göra operationen innna årsskiftet. Så 2008, då vet man aldrig vad som händer...

För övrigt blev det ett bra pass på 7km (31.20.42) idag. Längsta jag sprungit sedan början av juni.

Hjälp mig Dr. Gustafsson!

Senaste två veckorna har jag dragits med en förbannat elnvis förkylning. Inget allvarligare, men samtidigt inget som gör att man vill träna. Jag har lugnt försökt vänta ut den. Utan resultat.

I går fick jag nog och drog på mig löparskorna och stack ut. Joggade lugnt en 3km och blev förvånandsvärt trött av det. Antar att det var en kombination av förkylningen i kroppen och att det var direkt på morgonen. Hoppas jag i alla fall, för inte tror jag att jag har tappat så mycket av min uthållighet.

Hälsenan har under dessa två veckor bara blivit sämre. Det ömmar så fort jag tar på den och det är lite stelt när man tar de första stegen på morgonen. Dessutom känner jag de tmå knölarna på senan som jag hade på den högra innan jag opererade den. Det var små blodkärl som växte in i senan.

Nu börjar jag fundera på att höra av mig till idrottskliniken igen. Så att Dr. Gustafsson där kan slänga upp mig på operationsbordet. Men jag är tvärr medveten om att vägen dit är lång. Remiss från vårdcentralen och besök hos både den ena och den andra. Men rent ekonomiskt är en ev. operation inga problem.

Jag får avvakta en vecka och se. En vecka med träning. Kanske är det förkylningsviruset som gör att senan känns sämre.

En Claessonkaskad

Har varit lite småkrasslig senaste veckorna. Men nu känns det bättre. Det enda som ligger kvar är en enorm dos av trötthet. Det är samtidigt väldigt mycket på arbetet så man får väl köra så gott det går.
Har fortsatt mala på med cyklande och styrketränande. Tyvärr är det inte så mycket mer att göra.

I går hade jag möte sent och skulle cykla hem. Det regnade småspik. 12 km på 25.54.69. Jag var helt slut. De sista 600m består enbart av uppförsbacke. Jag stapplade av cykeln och bar upp den för de fyra trapporna. Fick i mig några droppar vatten och gick sedan och kräktes. Så slutkörd var jag.

Men samtidigt kändes det bra. Härligt att få köra på så pass hårt att det känns ordentligt i kroppen.
Idag blev det ett lite lugnare pass på motionscykeln på 20km (34.12.87). Rundade av med lite styrka.
Ser annars mest fram emot helgen. På lördag är det Bellmanstafetten. Jag skulle ha medverkat, men efter beslutet att sluta springa var jag tvungen att ge bort min plats. Tyvärr. Men jag ska in och kolla när Janne ska köra, och så som vanligt. Värma upp med honom. Med andra ord, jag ska springa några km i helgen igen.

Svamp i skon

Har senaste tiden börjat anpassa mig rätt bra till ett liv utan löpning. Ett par styrkepass i veckan samt en hel del cykling. Både snabbare på en motionscykel och en del mountainbike ute på vägarna och stigarna.
Det började kännas riktigt bra och roligt. Känslan att träna hårt kom tillbaka. Efter ett pass i veckan var jag helt slut i kroppen. Det är den känslan som är underbar.
Ett annat pass satt jag inne på motionscykeln. Körde ett pass på 30km och under hela passet hade jag bara en tanke. Hur underbart det skulle vara att få sticka ut i spåret och springa i stället.

I samma veva började jag titta runt lite på internet. Det sägs att man kan hitta allt där. Och på ett forum gällande hälsenebesvär hittade jag lite intressant. Aloe vera ska tydligen kunna hjälpa mot inflamationer. Men intressantare, det var en man som satt in vanliga tvättsvampar i hälkappan. För att stödja och få mjukare stötdämpning.

Sagt och gjort. Och efter tre dagar känns hälen bättre. Det behöver inte alls bero på svampen. Det kan lika väl vara en bra period helt enkelt. Men det gör att läpparna ler en aning.

Värre blev det i onsdags kväll när jag kom hem och kände att jag brann upp. Vaknade på torsdag och mådde egentligen sämre. Envis som jag är åkte jag till arbetet. Men höll bara halva dagen. Sedan kastade jag in handuken och åkte hem. För att fortsätta brinna lite. Sov 10 timmar och vaknade hyfsat pigg idag. Det tar verkligen emot att inte gå till arbetet. Jag måste vara riktigt dålig för att stanna hemma. Men jag antar att man måste det ibland. Även jag.

9km och toppform

Igår var det dags för en av de där underbara stunderna. Janne skulle springa midnattsloppet och jag följde med för att värma upp med honom. Vi joggade runt precis som förr. Och stannade för att strecha efter 4km.
Sedan körde vi några stegringar innan han skulle gå i väg bort till starten.

Innan eliten går in i sin startfolla så brukar de köra lite fler stegringar på gatan framför. Jag gick dit också. Körde några lopp med eliten. Publiken stod tätt på båda sidorna av gatan och tittade. Det kändes precis som förr. Det kändes som att jag var en av alla dem igen. Skillnaden var bara att när löparna skulle ställa upp på statlinjen så var jag tvungen att gå och ställa mig i publiken. Det sved.

Benen kändes väldigt lätta. Hälsenan ömmade lite första 3-4 minuterna på uppvärmningen, sedan ingenting. Helt underbart. Körde nerjoggen med Janne också. Totalt blev det 9km (44.54.72). Och känslan kom där jag aldrig ville sluta springa. För slutade jag, visste jag att det kommer att dröja ett tag innan jag gör det igen.
Nu blir det inga fler löppass på ett tag.

I övrigt har jag fortsatt träna styrka här henna. Samt ett antal pass på cykeln i skogen. Det är roligt det där med mountainbike. Ny cykeldator gör det ännu roligare. Ska införskaffa lite fler saker till det där snart. Tröja bl.a.

2 underbara km

Nästan två månader sedan jag tog de senaste löpstegen. Men idag var det dags. Egentligen var det inget jag planerade, utan det bara blev så. 2km (9.39.95) fick det bli. Från bussen till mina föräldrar.

Det var helt underbart. 2km underbar känsla. Steget kändes spänstigt och benen pigga. Konstigt skulle det vara annars. Hälsenan kändes ingenting. Inte under löpning i alla fall. När man känner lite lätt på den så ömmar den fortfarande, så har det varit i två månader nu. Men kanske behövs det lite rörelse på den för att det ska bli bättre.

Det här vara bara en engångsföreteelse. Jag tänker inte fortsätta springa nu. Men någongång ibland kanske det kan bli något km. Undertiden fortsätter jag med mina cykelpass. Och med lättare styrka.

Fortsatt cykling.

Jag fortsätter flyga fram på cykeln. Senaste dagarna har jag även tagit mig ut på Järvafältet. Fick ihop en 31km runda i lördags.
Jag har varvat cykling och styrketräning. Fick order om att inte cykla för mycket i början. Vet inte om jag kan påstå att jag följt det. Men efter att det börjat kännas lite i knäna så får det bli lite mera styrka närmsta dagarna.

Det passar utmärkt eftersom jag åker i väg några dagar nu. Men när jag återvänder i början på nästa vecka så fortsätter jag med cyklingen. Tyvärr blir det även fortsättningsvis på en mountainbike.

Hälsenan har blivit bättre. Hade några dagar förra veckan där jag inte kände något alls vid beröring. Jag vet inte vad det beror på. Kanske att jag vilat ett bra tag, inte gått i mina vanliga vardagsskor, börjat träna och få lite mera blodcirkulation i kroppen eller något annat. Bra är det i alla fall och det skapar hopp.

Känner inte alls samma njutelse av att cykla som jag gjorde med att springa. Jag kan inte riktigt köa slut på mig själv med cykeln. Jag kan bli helt slut under själva passet, men några minuter efter är jag pigg igen. Det är något av det jag saknar mest av allt med löpningen. Känslan att vara helt slutkörd. Att lägga sig i sängen och vara utmattad av träningen. Och tänka att snart, snart är det dags för ett nytt pass. Och så somna med ett leende på läpparna.

35 km på två dagar

Efter en månad gick det inte riktigt att bara sitta still längre. Hälsenan gör fortfarande lika ont, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.
Men jag började i stället plocka fram cykeln och bar ner den för alla trappor. Ut på gatan och upp på sadeln. Det är en mountaionbike, så jag vet inte hur pass snabbt och vart man riktigt ska cykla med den. Men jag körde på skogs och asfaltsvägar mellan Väsby och Sollentuna. 17,5km blev det. (48.19.34) och samma sträcka idag (45.40.61).

Skönt att få upp pulsen lite igen och känna sig lite svettig. Vi får se vad det hela leder till och hur det känns i bakdelen och övriga kroppen. Roligt är det i alla fall, och det är väl ändå huvudsaken så här i början.

Tiden går...

Det har snart gått en månad sedan jag tog beslutet att sluta springa. Ett beslut jag fått väldigt stort stöd för. Alla utom en jag pratat med ansåg att det var ett klokt beslut. Att det var rätt och att de förstod till fullo. Och det känns bra.
Men sedan finns det en som tyckte att jag skulle komma tillbaka igen. Vila och stärka senan. Kanske byta träningsinriktning. Det var Håkan Larsson. Triatleten. Och det kändes bra också. Han vet säkert vilken vilja man som idrottsman har. Och jag kan inte undgå att bli mäkta imponerad och bli fruktansvärt avundsjuk på allt det han kör. Och ska jag vara ärlig känns det rätt roligt att kanske träna något nytt.

Under den här senaste månaden har jag skrivit två böcker i stället. Plötsligt fanns det så mycket fritid. En barnbok som fortfarande behöver bilder. (Någon som är duktig på att teckna?) Och en bok som heter "Resan mot det oundvikliga beslutet". Det är en självbiografi som beskriver vägen till beslutet att sluta springa.

Hälsenan blev först lite bättre. Men under den senaste veckan har den bara blivit sämre. Jag har mina misstankar att problemet kan ligga i mina fritidsskor. Jag ska byta skor under ett längre tag nu, och se hur resultatet blir.

Träningsmässigt den senaste månaden har jag kört lite allmänstyrka varje kväll. Armhävningar, situps och backups. Och så träning för hälsenan. Men jag vet inte hur länge jag kan hålla mig i från att sticka ut och köra något mer. Något mera givande. Jag har ingen bra cykel, endast en mountainbike. Så långa cykelpass vet jag inte om det är så bra. Och löpning...nej, inte innan senan är helt bra. Någonting måste jag hitta på snart. För det här fungerar inte längre.

Jag börjar bli mer och mer övertygad över att den här träningsdagboken snart kommer att ta fart igen. Kanske inte en löpares dagbok. Men träning blir det snart.

Handduken är kastad

Baksidan var i stort sätt bra. Men vänster hälsena har egentligen bara blivit värre och värre. Om det beror på någon snedbelasting eller skoproblem vet jag inte. Det jag vet däremot är att orken är slut. Jag har inte energi att ta mig tillbaka från ytterligare en skada. Framför allt inte en skada så pass omfattande som en hälsena.

Sista passet blev 12 km (55.37.85) hem från arbetet i måndags kväll. Tyvärr. Motivationen finns verkligen, det gör den. Men det sliter så pass psykologiskt att alltid få börja om från början.
Nu är det vila som gäller. Inte bara några veckor, utan månader. När året lider mot slitt slut får jag se hur kroppen känns. Baksidor, vader och hälsenor måste få läka ordntligt nu. Kanske kan lite jogg för skojs skull startas upp då. Det återstår att se. Kanske t.o.m en hårdare sattsning. Men för tillfället är det över. På riktigt.

Fortsatt bra i baksidan

I fredags blev det ett bra pass på 7,5 km (32.35.86). Sköna varma skogsvägar och ett hyggligt tempo. Samt en baksida som kändes problemfri.

Idag var det sista passet, det sjätte, för veckan. Ett kort och lugnt morgonjoggspass på 5km (23.27.22). Och även under det passet kändes baksidan bra.
Det som oroar mig lite dock är en känsla i vänster hälsena. Jag har avrit lite öm i den den senaste veckan, men eftersom jag samtidigt haft ett litet sår på senan har jag inbillat mig att det ska komma från mina nya skor. Men på morgonen känns det lite stel i senan. Så jag vet inte riktigt vad det kan vara, jag har knappast kört så hårt att det ska vara någon överansträgning i senan.

Jag får väl avvakta några dagar till och se hur det känns. Den här veckan var det korta "komigångpass". Mest för att hålla igång rytmen och baksidan. Nu när den känns relativt bra är det på tiden att öka träningsdosen igen.
Jag kör inga intervallpass nästa vecka heller, men ökar distanspassen så de ligger strax över milen i snitt i alla fall. Och hoppas att det blir bra i senan.

En möjlig vändpunkt

Skulle egentligen ta veckans vilodag idag, men efter lite ändrade planer på arbetet så fanns det utrymme för ett pass ändå. Jag tänkte att det skulle bli 7km i lagom behaglig fart. Har under dagen haft en lite ömmande hälsena, vilket antagligen kommer från mina nya skor.

Vid första kontrollpunkten låg jag 10’’ under den tiden jag brukar ha där. Det kändes lätt så jag pinnade på i samma tempo. För varje steg jag tog, så blev tankarna kring tiden större och större. Jag brukar ha 31’ ungefär om det går hyfsat fort. Jag började fundera på en tid under 30’.
Stegen malde på. Vid nästa kontrollpunkt behövde jag ha runt 22’ för att möjligtvis klara 30’. Jag flög förbi bommen på 21.49. Så ja!
Det började kännas lite i benen nu, men inte alls så mycket som jag trodde det skulle göra. Så jag malde vidare.
När jag kommer ut ur skogen tar det knappa 3’. Alltså behövde jag ha 27’ för att klara tiden. Jag vände runt stolpen och kom ut ur skogen på 26.31. Nu var det klart. Så jag sträckte bara ut stegen lite på raksträckan innan den avslutande långa uppförsbacken. Och stannade utanför huset på fina 28.49.05.

Det viktigaste är inte en snabb tid, för 4.07/km är inte speciellt snabbt när allt kommer omkring. Det viktigaste var att det faktiskt kändes problemfritt i baksidan. Så kanske det här passet var vändpunkten. Kanske går det bättre nu.

Igår kändes det inte alls lika bra. Vare sig i benen eller i baksidan. 8 km (37.12.10) i hettan.

Tre pass, tre platser

Nu sitter jag med en ny dator i knät. Så det kanske är på tiden för en liten uppdatering av träningen.
I lördags var jag ute hos Janne i Jakobsberg och körde ett morgonpass på 7,5km (35.10.31). Morgonpass känns aldrig bra, och det här var inga undantag.

I måndags fick jag också sällskap av Janne, men då i Väsbys skogar. 8,7km (38.37.66). Det passet var nog ett av de bättre på ett tag. Baksidan kände jag i stort sätt inte alls av, och då höjdes farten lite mot slutet.

I går var jag ute på gärdet och vårruset och passade på att köra ett pass där. Det blev ett lugnt och lätt joggpass på 7km (33.20.32). Kan inte påstå att det kändes jättebra i baksidan, men jag hoppas inte att det ska vara något som hänger kvar.

Nu ska jag snart iväg bort till rotebro på veckans tredje pass på lika många dagar. Viktigaste är nog att komma in i rytmen nu. Att köra många pass, även om det inte är speciellt hårda.

Fortsatt rehab

Veckan har rullat på och likaså har stegen över det kvällskyliga asfalten och gruset. I söndags kunde jag ta mig runt 8km (38.43.34) utan större svårigheter.

I måndags blev det ett pass med Janne, och när han brukar vara med så höjs farten. 6km (27.10.66) på närmare 4.30/km fart.
Det kändes bra. Pigga ben och otroligt skönt och roligt att få och kunna köra på lite extra.

Tisdagen bjöd på 8km (36.55.48). Även där gick det lite snabbare. Omedvetet. Det är lite svårt att kontrollera farten, när viljan är så stor.

I dag var jag hos sjukgymnasten igen. Fick lite mera ström i benet, och fick massage. Det börjar kännas bra nu. Någon vecka kvar till full träning, med intervaller. Men längre distanspass och kanske några snabbare pass bör klaras av.

Lite jogg bara

Nu har jag varit hos sjukgymnasten och fått tillåtelse att börja jogga lite. Det är inga direkta träningspass för mig, men jag får röra lite på benen i alla fall. Och bygga upp baksidan.

Igår skulle jag bara testa och joggade 2km (9.07.65) och idag ökade jag lite till 3,5km (16.11.42).

Det känns riktigt bra att få komma ut på vägarna igen, känns lite som att jag varit borta längre än en vecka.
Baksidan känns inte bra, det måste jag erkänna. Men är det plant fungerar det fint. Kommer det däremot en uppförsbacke så ömmar det lite. Så tempot sänks lite när det går uppför.

Till nästa tävling: 14 dagar??

Ström i låretsbaksida

Var hos sjukgymnasten i morse. Blev behandlad med lite ström i baksidan av låret. Och en lite lättare massage för att få ärrbildningen åt rätt håll.

Det är en mindre bristning i baksidan som har läkt bra under de dagarna jag vilat. I morgon kan jag börja jogga igen och öka allt eftersom. De snabbare loppen, där jag sträcker ut steget ordentligt bör jag däremot vänta 3-4 veckor med.

Så nu kör vi vidare. Lite övningar där jag stärker baksidan och nerverna kring bristningen. Och så jogg. I någon dag. Som sedan blir vanlig distans.

På skadefronten intet nytt

Nu har det gått två dagar sedan hugget i baksidan i låret. Jag kan gå normalt utan att känna något. Och jag kan öven jogga så länge jag har minimalt knäuppdrag. Men som träningspass går det inte.

Eftersom det kan handla om en bristning är jag osäker när det gäller stretching. Jag vill inte stretcha upp några ärrbildningar på eller kring senan, utan avvaktar sjukgymnastbesöket på tisdag morgon.

När jag sträcker ut benet med lite lite belastning på baksidan gör det ont. Det känns lite som enorm tränigsvärk. Så jag får snällt sitta och vänta någon dag till innan jag eventuellt kan prova jogga några minuter.

Till nästa tävling: 20 dagar??

Det var det...

Började veckan med ett lugnt 12 km (56.43.25) pass. För att jogga bort lite av tävlingens spår och förbereda kroppen inför intervallpasset idag. Det var tunga ben, men det var inte heller direkt oväntat.

Idag var det alltså dags för första passet på bana. Tanken var 12x200m med 30'' vila. Och hålla loppen på ca 33''. Spikskorna skulle vänta för att vänja kroppen och benen lite vid underlag och fart.
Uppvärmningen på 4 km kändes helt okej. Och det fanns ett visst sug att köra intervaller. Lite löpskolning och stegringslopp senare var det dags.

Jag drog första loppet. Janne i rygg. 33.10 gick den på. Andra drog Janne. Jag i rygg. 34.28 blev tiden.
Tredje loppet skulle jag dra igen. Det kändes bra i kroppen och det var roligt. Men det roliga skulle inte vara länge. I mitten av kurvan började det kännas lite i baksidan. Det blev mer och mer och jag började halta lite. När vi kom ut ur kurvan högg det till i baksidan av låret och det var bara att kasta klockan i frustration och ramla ihop på gräset bredvid banan.

Nu. Någon timme senare, är smärtan inte alls lika stor. Men det ömmar fortfarande friskt i baksidan. Framför allt i det läget då jag sträcker ut benet.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Till att börja med får jag väl avvakta morgondagen och se hur det känns. Men frågan är om jag orkar ta mig tillbaka från ännu en skada. Kanske är det dags att lägga ner nu. Jag vet inte. Jag var på gång. Allt kändes så bra. Och så kommer det här. Det är tomt.

Rädslan tar över allt mer

Idag var det dags för tävling alltså. Rösjöloppet 5700m. Hade väl egentligen inga direkta förhoppningar på loppet men att komma under 24' kände jag att jag måste för att vara på rätt väg.

Uppvärmningen kändes okej, varken mer eller mindre. Lite väl mycket nervositet kanske för att vara ett motionslopp. Frukosten var på väg upp ett flertal gånger.
Tröja och linne på och så kom startskottet. Pang.

Jag kan inte påstå att det kändes tungt. Men efter någon km kom det en backe som var lte tyngre än de andra. I backen kom också rädslan. Jag blev rädd att jag skulle ta slut. Att jag skulle bli trött. Att jag inte skulle orka köra vidare. Så jag stannade. Stretchade baksidan lite vid sidan om vägen. Fortsatte sedan vidare i högt tempo.

Någon km senare kom nästa tunga backe. I den kom rädslan tillbaka. Så jag stannade igen. Och stretchade baksidan. Och fortsatte ett litet tag senare igen. I högre tempo.

I mål var jag inte slut. Jag hade mycket kvar att ge. Antagligen hade jag kunnat kapa en hel del tid. Men rädslan tog över för mycket. Det har aldrig hänt i tävlingssammanhang tidigare. Och jag hoppas inte det gör det igen. Men jag är väl medveten om att jag behöver psykologiskhjälp i min träning (och i vardagliga livet också för den delen).

Jag kom i mål på 22.45 enligt den officiella kolckan. Men min visade 21.25.17 eftersom jag stannade klockan när jag stannade under loppet. Så 21.25.17 är en troligare tid som visar mera på min form och kapacitet i dagsläget.
Gled väl in på en 26:e plats officiellt. Men med min tid hade det blivit runt 15-16:e plats. Inte för att det spelar någon som helst roll. 185 startade.

Jag får fortsätta jobba på att försöka övervinna rädslan. Kanske ska jag mala på hårda pass. Intervallpass, tävlingar och hårdare distanspass så jag vänjer mig vid smärtan och tröttheten. Tröttheten flyttas visserligen fram hela tiden i och med att jag blir starkare och uthålligare.

Så nöjd är jag inte riktigt. Tiden är okej. Men det fanns mer brister som jag måste få bort. Nästa tävling var tänkt att bli blodomloppet 5:e juni. Men efter idag så får jag fundera vidare.